Min pojk upplever sig som "annorlunda" - känner sig enbart som en i gänget på scouterna

Min 9-årige pojke är inte riktigt som andra barn. Han går helt och hållet sin egen väg, vilket vi också har uppmuntrat, men frågan vi ställer oss just nu är om vi har uppmuntrat för mycket? Han går sin egen väg enbart för att provocera eller för att bli bäst. Ibland är det bra, som nu när han plötsligt har bestämt sig för att han ska bli "smartare än alla andra" och läser, läser och läser eftersom han insåg att den näst bästa läsaren i klassen plötsligt gick om honom i läsning. 

Jag vill att han ska få vara sig själv men samtidigt så verkar han inte förstå när han är annorlunda. Han ser, per automatik, ner på andra som inte är som honom och där måste jag hela tiden gå in och tala om att folk kanske inte gör saker för att såra honom och att hans "verklighet" kanske inte är den normala. Han vill vara annorlunda men blir så ledsen när verkligheten kommer ikapp.

Han bestämde sig för några år sedan att han skulle ha längst hår i klassen. Han förstår att han ibland misstas för att vara tjej men han skiter i vilket. Hans mål är att hans hår ska växa förbi tjejernas hår i klassen. Nu går hans hår ner till en decimeter under skulderbladen och det retar honom att det finns EN tjej i klassen som har längre hår än honom.

Han lyssnar på mycket annorlunda musik och ser någon form av självbekräftelse i det, att ingen annan lyssnar på 40-60-talsmusik precis som han gör. Han upplever det som en "cool" grej att sjunga/spela upp den här musiken så att andra i klassen blir sura/irriterade och raljerar hemma över deras mycket dåliga musiksmak. Han vill gärna ha svart nagellack, utforska olika sorters folktro och har någon form av "religion" som inte liknar något annat när han är hemma och tror på hustomtar, näcken och älvor och vill gärna diskutera dessa saker med oss föräldrar.

Han säger att scouterna är det enda ställe där han kan vara sig själv och han kan mycket väl dra på sig scoutskjortan och gå till skolan med den. Han säger att hans kompisar på scouterna "är som mig" och "inte tittar på meningslöst skit på youtube eller vet vad Prime-dricka är för något, vilket jag heller inte vet."

Problemet är att han är så här "rebellisk" när han är hemma, men sedan kan han mycket väl komma hem och vara ledsen eftersom bordsgrannen vid mellanmålet inte trodde på honom när han pratade om sin hustomte eller om trollen, eller vara upprörd över hemska saker som klasskamraterna tittar på. Han ville att vi skulle ta reda på vad Skibiditoilet är för något och vi tittade tillsammans på youtube och det som han såg bekräftade bara vad han redan hade kommit fram till, att alla hans klasskamrater "troligen inte har föräldrar som lär dem något, inte kan läsa korrekt och dessutom inte förstår kultur."

Jag är så glad att han har scouterna, men det är bara en gång i veckan och då och så på helgerna. Därutöver är ha ensam. Läraren i skolan upplever att han "vill vara ensam ibland" medan vi föräldrar får en helt annan bild, att alla kanske inte vill vara med honom och han uttrycker själv att han känner sig ensam och tvingas leka med småbarnen på fritids bara för att inte bli ledsen. 

Samtidigt så förstår han inte vitsen med att lära sig ganska så grundläggande saker som att lära sig att simma eller cykla. Han är 9 år men kan inte cykla än. Vi har kämpat till dödas ben för att lära honom och hur ledsen han än har blivit så vägrar han, så vi har gett upp. Han kan inte heller tvätta sitt eget långa hår. Han vill inte helt enkelt. Han försöker halvhjärtat efter att jag hotade att klippa det kort, men där lyckas han slingra sin pappa runt sitt lillfinger, som tycker synd om vår son som har så pass tjockt och långt hår.

Scouterna verkar vara den enda plats på jorden där han är sig själv. Han säger att alla där är som honom och om världen vore full av scouter så hade livet varit så mycket lättare. På scouterna bryr sig ingen om huruvida man vet vad among us, skibidi toilet är eller vad Prime är för dricka. De sjunger sina egna sånger och han kan stila med att han är den enda som kan allihopa. Ingen vuxen eller barn misstar honom för att vara tjej eftersom han har pojkarnas märke på sin skjorta. Ingen dömer någon för att man inte kan, utan alla hjälps åt. Samtidigt så är inte livet ett enda stort scoutläger. Han är ofta ledsen och bekymrad över saker som händer i skolan.

Hur ska jag få honom att förstå att det är okej att vara annorlunda men att världen inte är ond?

Min 9-årige pojke är inte riktigt som andra barn. Han går helt och hållet sin egen väg, vilket vi också har uppmuntrat, men frågan vi ställer oss just nu är om vi har uppmuntrat för mycket? Han går sin egen väg enbart för att provocera eller för att bli bäst. Ibland är det bra, som nu när han plötsligt har bestämt sig för att han ska bli "smartare än alla andra" och läser, läser och läser eftersom han insåg att den näst bästa läsaren i klassen plötsligt gick om honom i läsning. 

Jag vill att han ska få vara sig själv men samtidigt så verkar han inte förstå när han är annorlunda. Han ser, per automatik, ner på andra som inte är som honom och där måste jag hela tiden gå in och tala om att folk kanske inte gör saker för att såra honom och att hans "verklighet" kanske inte är den normala. Han vill vara annorlunda men blir så ledsen när verkligheten kommer ikapp.

Han bestämde sig för några år sedan att han skulle ha längst hår i klassen. Han förstår att han ibland misstas för att vara tjej men han skiter i vilket. Hans mål är att hans hår ska växa förbi tjejernas hår i klassen. Nu går hans hår ner till en decimeter under skulderbladen och det retar honom att det finns EN tjej i klassen som har längre hår än honom.

Han lyssnar på mycket annorlunda musik och ser någon form av självbekräftelse i det, att ingen annan lyssnar på 40-60-talsmusik precis som han gör. Han upplever det som en "cool" grej att sjunga/spela upp den här musiken så att andra i klassen blir sura/irriterade och raljerar hemma över deras mycket dåliga musiksmak. Han vill gärna ha svart nagellack, utforska olika sorters folktro och har någon form av "religion" som inte liknar något annat när han är hemma och tror på hustomtar, näcken och älvor och vill gärna diskutera dessa saker med oss föräldrar.

Han säger att scouterna är det enda ställe där han kan vara sig själv och han kan mycket väl dra på sig scoutskjortan och gå till skolan med den. Han säger att hans kompisar på scouterna "är som mig" och "inte tittar på meningslöst skit på youtube eller vet vad Prime-dricka är för något, vilket jag heller inte vet."

Problemet är att han är så här "rebellisk" när han är hemma, men sedan kan han mycket väl komma hem och vara ledsen eftersom bordsgrannen vid mellanmålet inte trodde på honom när han pratade om sin hustomte eller om trollen, eller vara upprörd över hemska saker som klasskamraterna tittar på. Han ville att vi skulle ta reda på vad Skibiditoilet är för något och vi tittade tillsammans på youtube och det som han såg bekräftade bara vad han redan hade kommit fram till, att alla hans klasskamrater "troligen inte har föräldrar som lär dem något, inte kan läsa korrekt och dessutom inte förstår kultur."

Jag är så glad att han har scouterna, men det är bara en gång i veckan och då och så på helgerna. Därutöver är ha ensam. Läraren i skolan upplever att han "vill vara ensam ibland" medan vi föräldrar får en helt annan bild, att alla kanske inte vill vara med honom och han uttrycker själv att han känner sig ensam och tvingas leka med småbarnen på fritids bara för att inte bli ledsen. 

Samtidigt så förstår han inte vitsen med att lära sig ganska så grundläggande saker som att lära sig att simma eller cykla. Han är 9 år men kan inte cykla än. Vi har kämpat till dödas ben för att lära honom och hur ledsen han än har blivit så vägrar han, så vi har gett upp. Han kan inte heller tvätta sitt eget långa hår. Han vill inte helt enkelt. Han försöker halvhjärtat efter att jag hotade att klippa det kort, men där lyckas han slingra sin pappa runt sitt lillfinger, som tycker synd om vår son som har så pass tjockt och långt hår.

Scouterna verkar vara den enda plats på jorden där han är sig själv. Han säger att alla där är som honom och om världen vore full av scouter så hade livet varit så mycket lättare. På scouterna bryr sig ingen om huruvida man vet vad among us, skibidi toilet är eller vad Prime är för dricka. De sjunger sina egna sånger och han kan stila med att han är den enda som kan allihopa. Ingen vuxen eller barn misstar honom för att vara tjej eftersom han har pojkarnas märke på sin skjorta. Ingen dömer någon för att man inte kan, utan alla hjälps åt. Samtidigt så är inte livet ett enda stort scoutläger. Han är ofta ledsen och bekymrad över saker som händer i skolan.

Hur ska jag få honom att förstå att det är okej att vara annorlunda men att världen inte är ond?