Att minnas sin barndom

Det låter jättekonstigt. Är ni säkra på att de är era biologiska föräldrar?

Finns det inga fotoalbum/lösa fotografier från när ni var barn? Det kan ju få en att minnas.

De flesta kommer nog ihåg en hel del från sin barndom. Jag kommer ihåg väldigt mycket från lågstadiet och framåt. Har minnen även innan dess men de är mer otydliga.

Att både du och din bror saknar minnen samtidigt som era föräldrar inte vill berätta något tyder på att något inte stod helt rätt till. Om jag var du skulle jag försöka få till en riktigt samtal med den av dina föräldrar som du tror du lättast kan prata med på djupet. Även om hen inte kan/vill ge detaljer så kommer det förhoppningsvis öka din förståelse för din barndom. 

Minnen cementeras ofta genom att man pratar om det som varit. Jag har minnen från dagis, men med undantag för några små fragment så är det mesta sådant som vi i familjen ofta pratat om genom åren och saker som finns sparade på bild.

Det verkar som att ni i er familj inte pratat så mycket om sådant. Kanske var det en jobbig period i dina föräldrars liv som de helst inte vill minnas?

Minnen skapas genom upplevelser och upprepning: "kommer du ihåg den där gången?"

Minnet verbaliseras, visualiseras och återlagras, varvid nya nervkopplingar skapas. Detta fenomen kallas för neuroplasticitet. Det är ungefär som att gå i en skog: går du en gång, så blir det bara enstaka fotspår som snart försvinner, men om du går fram och tillbaka upprepade gånger längs samma väg, så blir det till sist en tydlig stig som syns väldigt väl och som inte växer igen.

Om du upplever en händelse och sedan aldrig mera pratar eller ens tänker igenom händelsen senare, så kommer minnet att försvinna och endast finnas kvar som en diffus känsla. Det är därför som obehagliga eller traumatiska minnen från barndomen tenderar att suddas ut eftersom det helt enkelt gör för ont att tänka på dem igen. 

I ditt fall verkar det som att du har vuxit upp i en verbalt mycket fattig miljö, där ni i princip inte pratade om händelser eller återlevde dem via bilder eller andra medier. Det har fått dina minnen att endast inpräntas mycket svagt och som gör att du inte lika lätt hittar stigarna i skogen.

Jag är en man i 35:årsåldern. När jag tänker tillbaka på min barndom är det mest fragment. Enskilda, utspridda minnesbilder som inte hänger ihop. Har väldigt få minnen tillsammans med mina föräldrar. Av de minnen jag har är väldigt få positiva, men inte heller direkt negativa. Min bror upplever samma "minnesluckor". Jag har försökt prata med mina föräldrar om detta, en enkel fråga som "gick jag på dagis?" är omöjlig att svara på, även om jag själv har något enstaka minne från något dagis. Antingen vet de inte eller så ger de olika versioner (de är skilda sen flera år tillbaka). Det är oerhört frustrerande. 

Jag tror att det normala är att ha någon slags känsla av kontinuitet när man minns tillbaka på sin barndom. Att det väcker något i en. Är det så? Kan man "känna" sin barndom? 

På ett sätt upplever jag det som att kopplingen mellan då och nu inte finns.

Det jag finner märkligt är att era föräldrar antingen inte vet, eller ger helt olika versioner. Just det känns helskumt. Viss variation i hur någon upplever något är såklart naturligt, men så som jag uppfattar din text? Så låter det mer som att era föräldrar kan säga helt olika saker om vad som hänt, osv. 

Annars är det egentligen inte konstigt att inte minnas sin barndom så tydligt. När våra hjärnor utvecklas vid en viss ålder, möbleras hela skiten om ärligt talat. I den processen tappar en del människor många av sina barndomsminnen. Andra gör det inte. Det är helt enkelt individuellt. Men vet man med sig att där funnits mycket ångest, depression, dålig anknytning, andra trauman under sin uppväxt. Så kan även sådant inverka, på hur mycket man minns. Då hjärnan kan välja att skydda oss, genom att stänga undan/förtränga händelser-eller perioder. 

Själv minns jag inte mycket, och tyckte ett tag att detta var ett rejält problem. Men kom över det där tillslut, och har ändå format vissa gamla minnen-förnimmelser av händelser med hjälp av berättelser ifrån barndomen av mor-farföräldrar, mina föräldrar, syskon och fotografier. Min familj och släkt var duktiga på det, att ta många foton. 

Ni har kanske varit med om trauma? jag minns väldigt mycket ända ned till dagisperioden. Allt från vad fröknarna hette, rutinerna med vilan . T.o.m. vilket godis vi barn fick vid familjedagar osv. (påsar med sega godisar med barbapappafigurerna på) finns nog inte idag, är 40 + nu. 

såklart är alla olika med minnen men att du inte minns ens om du gick på dagis verkar ju rätt konstigt.
kanske har du och din bror blockeringar som gör att ni inte minns

Lite som Räkan77 är inne på i tråden, så måste minnen "vårdas". De finns liksom inte där. Man måste prata om dom, återuppleva dom och de miljöer man vistades i, bilder, dofter, förpackningar, diskussioner om hur det var. Allt för att komma i håg. Det mesta finns där och försvinner inte, men man måste locka fram det.