• LaliaW

    Hur handskas man med oron när barnen är sjuka?

    Jag har en fyra månaders och en 2,5 år gammal pojke här hemma och båda har blivit sjuka. 


    Hur gör man för att inte bli galen av oro. Andas han? Sover han för länge? Har febern gått ner tillräckligt? Är det för mycket Alvedon han har fått nu? Är han glad? Sitter slemmet fast? Är han inte lite konstig nu? Feberyra? 


    Jag blir apatisk nästan och är verkligen inte en sådan person i vanliga fall. Jag ignorerar mina egna sjukdomstillstånd men känner inte igen mig själv efter jag fick barn. 


    Jag har inte städat sen de blev sjuka. Köper hem mat för orkat inte mentalt att förbereda riktig mat vilket jag vet att min äldsta behöver. Men han äter inte mycket när han är sjuk. Så det är också något som oroar mig. 


    Jag känner mig ostabilt med ångest och stresspåslag. Hur hanterar man detta? 


    Det blev värre efter min andra son. Hade en jobbig förlossning och han har redan haft en förkylning då vi fick åka in för kortison och adrenalin. Nu sover han i ett rum med fönster på glänt. Och då är jag orolig för att det är för kallt. Ja ni hör ju. 


     

  • Svar på tråden Hur handskas man med oron när barnen är sjuka?
  • Anonym (Mamma)

    Tänk på att du gör så gott du kan. Fundera på lättäten mat som den äldre kan få i sig som du kan göra själv, skriv en lista. Anteckna tider och mängd medicin, anteckna temperaturer. 1177 har riktlinjer för när man ska åka in till akuten, ta stöd i den informationen och håll dig lugn. Lovar att barnen känner av din oro, och det behöver de inte just nu! De behöver en lugn och trygg mamma som kan ingjuta samma känslor hos dem.

  • Anonym (ror)
    LaliaW skrev 2024-01-17 09:58:42 följande:
    Hur handskas man med oron när barnen är sjuka?

    Jag har en fyra månaders och en 2,5 år gammal pojke här hemma och båda har blivit sjuka. 


    Hur gör man för att inte bli galen av oro. Andas han? Sover han för länge? Har febern gått ner tillräckligt? Är det för mycket Alvedon han har fått nu? Är han glad? Sitter slemmet fast? Är han inte lite konstig nu? Feberyra? 


    Jag blir apatisk nästan och är verkligen inte en sådan person i vanliga fall. Jag ignorerar mina egna sjukdomstillstånd men känner inte igen mig själv efter jag fick barn. 


    Jag har inte städat sen de blev sjuka. Köper hem mat för orkat inte mentalt att förbereda riktig mat vilket jag vet att min äldsta behöver. Men han äter inte mycket när han är sjuk. Så det är också något som oroar mig. 


    Jag känner mig ostabilt med ångest och stresspåslag. Hur hanterar man detta? 


    Det blev värre efter min andra son. Hade en jobbig förlossning och han har redan haft en förkylning då vi fick åka in för kortison och adrenalin. Nu sover han i ett rum med fönster på glänt. Och då är jag orolig för att det är för kallt. Ja ni hör ju. 


    Det låter som att du blev lite traumatiserad av din andra förlossning och sedan att barnet blev sjuk, och att det har stannat hos dig som ångest och oro. Sen lite allmän stress, trötthet och omställning till två barn ovanpå det. Har du fått prata med någon om det som hänt för att få hjälp att släppa lite på det? 

    Det är ju normalt att oroa sig för sina barn, och säkert en del i att man är en bra förälder som är på tå för att barnen ska överleva. Men det ska ju helst inte gå så långt att man blir förlamad av oro.

    Har du möjlighet till samtalskontakt, tex prata med en kurator eller så? BVC kan ofta ordna sånt, eller så kan det räcka att prata med BVC-sköterskan om man känner förtroende där. Sök hellre hjälp tidigt än senare, och tänk på att att det är normalt att reagera som du gör på stress som du varit med om, men det kan behövas extra hjälp att ta sig vidare.
  • Anonym (Hm)

    Vad fint ändå att läsa - att du är så orolig som du är. Allt för många föräldrar bryr sig inte ett skvatt när barnen är sjuka och låter de gå till förskola och skola med tjockt snor, hosta och feber. 

    Jag drar lite på smilbanden när jag läser ditt inlägg, för jag är precis som du. Jag är utom mig av oro när mina små är sjuka och även när 9-åringen får en kraftigare förkylning. Det sitter ju i hjärtat på en förälder och om man kunde skulle man ta varenda förkylning, skrapsår och febertopp för att ens barn ska må bra. 

    Att det skapar en enorm stress hos dig är naturligtvis inte bra, men inte heller mer än naturligt. Jag tycker du gör rätt i att skita i städningen och beställa hem mat. Varför ska du lassa på mer stress på dig själv och familjen när du behövs mer i soffan, nergosad med dina barn under en varm filt och med bästa sagoboken?

  • LaFontaine
    Anonym (Hm) skrev 2024-01-17 11:22:55 följande:

    Vad fint ändå att läsa - att du är så orolig som du är. Allt för många föräldrar bryr sig inte ett skvatt när barnen är sjuka och låter de gå till förskola och skola med tjockt snor, hosta och feber. 

    Jag drar lite på smilbanden när jag läser ditt inlägg, för jag är precis som du. Jag är utom mig av oro när mina små är sjuka och även när 9-åringen får en kraftigare förkylning. Det sitter ju i hjärtat på en förälder och om man kunde skulle man ta varenda förkylning, skrapsår och febertopp för att ens barn ska må bra. 

    Att det skapar en enorm stress hos dig är naturligtvis inte bra, men inte heller mer än naturligt. Jag tycker du gör rätt i att skita i städningen och beställa hem mat. Varför ska du lassa på mer stress på dig själv och familjen när du behövs mer i soffan, nergosad med dina barn under en varm filt och med bästa sagoboken?


    Och jag tycker helt tvärt om. Att vara lite orolig för normalsjuka barn - absolut. Men att vara så orolig att man mentalt inte orkar laga mat eller städa för en vanlig förkylning är inte normalt. Det är en oro som tar alldeles för mycket plats. Den tråkiga med oro av högre grad, är att den gärna tar mer och mer plats. Jag kan jämföra med flygrädsla. Är man lite normalrädd och har en lugn flygning, tänker man att flygning kanske inte är så farligt ändå. Det går ju nästan alltid bra. Är man överdrivet orolig, tänker man snarare: "Det gick bra den här gången, men nästa gång då? Det kan inte alltid gå bra." Oron växer och varken statistik eller erfarenhet biter på den.

    Jag tycker absolut att TS ska söka hjälp. Jag har också lidit av överdriven oro och det är en helt annan sak än normal oro. Jag fick bra hjälp och oroar mig på ett helt annat sätt idag. Jag är trygg i mitt omhändertagande av barnen, jag blir inte alls orolig för förkylning och feber (även om jag så klart önskar att barnen snabbt tillfrisknar) och när de blir mer allvarligt sjuka tycker jag så klart att det är jobbigt, men jag kan både jobba, laga mat och ta hand om syskon även om ett barn har 40 graders feber och mår dåligt. Det är inte normalt att bli apatisk för att ens barn är förkyld!
  • Jemp

    Överdriven oro, såpass att den blir ett hinder för dig, kan vara ett delsymtom på depression. Eftersom du dessutom skriver att det kom när bebisen föddes, så tycker jag du bör ta upp det med BVC. 

  • Anonym (ror)
    Anonym (Hm) skrev 2024-01-17 11:22:55 följande:

    Vad fint ändå att läsa - att du är så orolig som du är. Allt för många föräldrar bryr sig inte ett skvatt när barnen är sjuka och låter de gå till förskola och skola med tjockt snor, hosta och feber. 

    Jag drar lite på smilbanden när jag läser ditt inlägg, för jag är precis som du. Jag är utom mig av oro när mina små är sjuka och även när 9-åringen får en kraftigare förkylning. Det sitter ju i hjärtat på en förälder och om man kunde skulle man ta varenda förkylning, skrapsår och febertopp för att ens barn ska må bra. 

    Att det skapar en enorm stress hos dig är naturligtvis inte bra, men inte heller mer än naturligt. Jag tycker du gör rätt i att skita i städningen och beställa hem mat. Varför ska du lassa på mer stress på dig själv och familjen när du behövs mer i soffan, nergosad med dina barn under en varm filt och med bästa sagoboken?


    Jag tycker inte att det kan betraktas som normalt att bli så orolig att man är utom sig och blir närmas apatisk av oro för normala sjukor hos barnen.

    Och det finns såklart ett väldigt stort spann mellan sjuk av oro eller inte bryr sig alls och skickar sjuka barn till förskolan. Troligen ligger det mest sunda någonstans däremellan. 

    Att strunta i städning och beställa hämtmat har heller ingen direkt koppling till graden av oro, utan är mer som ett slags egenvård för att själv orka. Men går det för långt, så att man inte klarar att sköta normal grundhygien eller äta vanlig bra mat under långa perioder så gynnar det varken barnet eller en själv. 
  • LaliaW

    Tack för alla svar. Jag tror att mycket handlar om att jag känner att det är utom min kontroll. Jag är väldigt typ A och har alltid känt mig stark både psykist och fysiskt trotts tuffa perioder under min barndom. 


    Men med start under min andra förlossning så har det skett saker som jag inte kan kontrollera. Det skrämmer livet ur mig. Förlossningen var traumatisk och jag kände inget bra bemötande från sjukhuset efteråt. 


    Sen blev storebror sjuk så de fick inte träffas efter BB och sen skedde det en oltycka då jag var tvungen att skynda till akuten med en tre veckors bebis. Jag känner mig så handfallen och behöver hitta strategier för att hantera detta. Får väl söka hjälp kanske. 

Svar på tråden Hur handskas man med oron när barnen är sjuka?