Ensam med 10 åring
Hej,
Min son har aldrig haft kontakt med sin pappa pga att pappa lämnade honom när han var 3 dagar gammal och sen ville han inte ha kontakt med honom. Annars blev jag utsatt för våld i nära relationen, min ex hade schizofreni och samma har hans mamma. Jag har uppfostrat mitt barn själv, han är blivit en smart, duktig , empatisk kille , som är duktig båda på skolan och även i olika sporter. Vi är mycket tillsammans, jag har ägnat all min tid åt honom.
Vanligtvis har vi det bra tillsammans, jag är så stolt över honom. MEN han kan vara väldig svår i perioder; trotsar, pratar neddalande till mig, skriker på mig och för par dagar siden sa han till mig att jag hade många men , jag är inte som andra mammor som är gifta och har bara en man. Det stämmer inte, som värst är, jag går inte ut eller träffar någon. Igår pratade vi, han säger att han tryckt sina känslor pga att jag skriker på honom (det händer att jag tappar kontroll för han provocerar så mycket när han har dåliga dagar), han säger att han bor hos mig bara pga att han inte har någon bättre plats att gå till . Jag har aldrig pratat dåligt om hans pappa men efter samtal med barnpsykolog har jag berättat om hans pappa sjukdom och betande som kan vara orsak att han inte kan vara hos honom. Pappa har aldrig ansökt om att barnet ska bo hos honom utan bara en gång skickade paket och krävde att jag ordnar mellan honom och vår son. Men när jag nämnde att han behöver söka hjälp för sin sjukdom hörde han inte av sig längre-han vill inte acceptera att han är sjuk utan går runt som tickande bomb.
Efter samtal gick min son runt och var arg på mig men sen började han prata igen och ville ha närhet och sådant.
Hans humör varierar jätte mycket och jag själv är inte helt frisk nu för tiden så jag frågar er hur ska jag förhålla mig till situation, hur ska jag komma närmare min son och var ska jag göra? Han påstår att jag inte lyssnar på honom och är inte intresserad i honom, att jag vill att han inte bor hos mig och sådant-ngt som inte stämmer alls. Hur ska jag få honom att känna sig trygg och inte explodera så?
Har detta med puberteteten att göra? Upplever ni samma ni som har en partner?