Jobbig söndag

Hej

jag är ensamstående pappa i den mening att jag har vår son stadigvarande hos mig ca 95 procent av tiden då mamman har ett missbruks problem. Dom dagar hon har honom i ett par timmar avbokas nästan alltid med varierande ursäkter. Jag är den som måste ta vara på besvikelsen hos min son som är tre och ett halvt. När hon väl dyker upp för tre timmars lek så är han givetvis lycklig fram tills det då hon måste gå, hon gör det hela värre med att jag är den som måste berätta det för sonen när man i mina ögon kan bara säga till barnet att nu måste mamma åka men vi ses snart etc. För att göra det värre så står hon gärna och gråter hon också framför barnet och jag tar då undan honom och säger nu ger vi mamma en puss och kram så är det bra så eller dylikt. 

Vill egentligen bara skriva av mig då det är jobbigt även för mig som vuxen och jag kan inte förklara för honom varför hon väljer bort honom eller iaf inte sätter honom först. Och att jag är den som sköter om honom och ger honom allting så är det ändå vid dess tillfällen han kan säga att han vill vara hos mamma eller dyligt. Det får mig att känna mig otillräcklig och att det är orättvist. Självfallet förstår jag att det är känslor som jag har som är patetiska men dom finns tyvärr där ändå.

Vår son utvecklas helt underbart och är den gladaste kille jag träffat på och väldigt skarp, är bara vid dessa tillfällen han blir ledsen. Har sagt till hans mamma att det blir såhär då hon ställer in så ofta och med det saknas regelbundna träffar. 

ja ja någon som känner igen sig så får ni gärna skriva.