Kan jag hjälpa min son på något sätt?

Vi fick in varje dotter till en Kina-restaurang som servitris. Orsaken till det är att alla tre är något introverta, blyga och lite svårt med nya människor och dessa arbetspass som pågick över somrarna ett par, tre år gjorde de mer säkra på nya människor. 

Din sons syn på sig själv kan du säkert hjälpa till och försöka förbättra och sociala biten är nog normal uppfostran.  

Visst försöker vi föräldrar fixa allt åt våra avkommor?

Jag tänker att det kankse är bättre att stötta honom i att det är ok att inte vara som alla andra och uppskatta de känner han har och inte bry sig så mycket om vad andra tycker. 

Min son är något år yngre med add och vissa autistiska drag så förstår. Han har en nära vän och ytterligare några han är med i skolan. Jag ser ju att han faktiskt trivs bra på det sättet istället för att vara mer i smeten. 

Jag var själv väldigt populär under stora delar av min uppväxt men nu när jag tänker tillbaka så är jag oerhört avundsjuk på min barndomsvän som jag tappade kontakten med. Hon hade färre vänner men som var betydligt mer genuina och som hon har kontakt med fortfarande medan mina vänskaper alltid har försvunnit då de haft mycket svagare grund. 

Vad, mer konkret, är det din son mår dåligt över? Sin blyghet? Det kan jag förstå, men det går till viss del att träna bort. Jag skriver till viss del, för alla måste inte vara framåt och man måste inte vara som alla andra. Men är man jätteblyg eller har stora sociala svårigheter, kan det vara bra att öva på det.

Din son är skötsam, omtyckt, har vänner, har bra betyg. På många sätt låter han som rena drömsonen. Uppmuntra honom och prata om hans positiva sidor! Kanske ser han dem inte själv?

Kanske behöver han mer hjälp med det sociala. Kanske är det bara en tonårskris som har kommit in, som gör att han har börjat jämföra sig och tror att han inte duger som han är?

Mycket ansvarsfullt och bra av dig att kolla upp att han inte är mobbad eller utsatt. Ibland kan sådant tyvärr ske utan att det märks.

Det verkar vara två saker som din son behöver hjälp med:

1) Sin blyghet. (Om han själv ser det som ett problem, och så verkar det ju vara). 

2) Att han vill att alla ska tycka om honom.

Alla vill känna sig uppskattade, men man kan inte bli omtyckt av alla. Prata med din son om detta. Säg att han är äskad av dig / sin familj, omtyckt av sina vänner och säkert uppskattad av lärarna. Det räcker långt, så länge andra behandlar honom civiliserat och han gör detsamma tillbaka. 

Risken om man vill bli omtyckt av alla, är att man alltid försöker vara till lags och i värsta fall blir utnyttjad eller överkörd. Det är ok att gå sin egen väg, det kan t om vara bra, så länge det inte skadar någon och så länge man kan samarbeta när det krävs.

Gällande det sociala, låter det som om din son behöver utsätta sig för sådana situationer för att öva sig. Sociala aktiviteter på fritiden? Extrajobb?

Väldigt bra tips faktiskt. Ett jobb där han måste prata med nya människor och kunna öva på just det. Restaurangbranschen kan vara lite för stressig för honom men jag är inte den som tänker bromsa honom. Ett sommarjobb vore ju bra oavsett. 🙂

Vad kul att någon svarar som vågar medge att man var poppis som ung! 

Jag tror min son känner att han har lägst status. Det som han tycker är jobbigast är att när han säger något, så har andra alltid något negativt att säga om det han sagt. Om man alltid möts så, så vågar man till slut inte säga något. 

Jag tror han känner det som att han har lägst status i klassen. Hans kompisar går i andra klasser och är mer lika honom.

det han har mest ont av - som gjorde att jag ville kolla om han är mobbad, är att han upplever att han hela tiden möts med negativ kritik av klasskompisarna.

Så fort han säger något, så kritiserar och värderar de allt han säger negativt. Detta är ju ett väldigt effektivt sätt att få någon att sluta prata. En tydlig markering att han inte är en av dem. 

Det kan självklart vara en mix av tonårstid och de känslostormar det ofta medför i kombination med att märker sina sk brister socialt.

Ja att han vill vara omtyckt gör honom mer påverkbar än om han hade skitit i vad andra tycker om honom. Och ja ett sommarjobb hade kanske gjort susen, vem vet? 

Ok, han kanske inte är regelrätt mobbad, men om andra i klassen kritiserar allt han säger, eller bemöter det negativt, finns det ju faktiskt ett problem. Som inte har med din son eller hans svårigheter att göra, utan med klasskamraterna. 

Nu vet jag inte vad din son säger, men jag har svårt att tro att ingen annan någonsin håller med honom, eller tycker att allt han säger är dåligt. Snarare låter det som om de försöker spela allan eller hävda sig på din sons bekostnad. 

Eller så är det inte medvetet, utan en viss jargong de har. Men det betyder inte att det är ok. 

Vissa saker får man lära sig skaka av sig. Man kan inte vara tjenis eller bundis med alla. Men att bli ifrågasatt eller få negativ respons så fort man öppnar munnen, kan knäcka självkänslan hos vem som helst.

Kan du prata med din sons mentor om detta? 

Förstår. Går det att byta klass så att han får gå med sina vänner? Att inte ha vänner i klassen är såklart tufft, men det borde vara bättre om han kan få komma till en klass där han passar in än att behöva ändra på sig.

Om det dessutom är en jargong där han bemöts med negativ respons så är det nog ett mönster som är svårt att bryta.