Oro Operationer

Jag har gått igenom stora operationer, men inte den typen av operationer som du nämner. Däremot har jag nog alltid tänkt så att om läkaren rekommenderar operation så kör jag på det. 

Men jag förstår fullständigt att man inte vill riskera att bli sämre än innan. 

Ljumskbråcket låter som en no-brainer i mina icke-kunniga öron, det är väl ingen stor operation och du måste ju bli av med dem? 

Ryggen kanske är ett känsligare kapitel, men du kan väl ringa och diskutera med din läkare hur det kan bli efteråt. Har du haft ont i 20 år kan det väl inte bli värre?

Ta hand om dig. 

Hej Mrs Moneybags, tack för ditt logiska svar, jag höller med dig om det du säger fullt ut. Vilken typ av operation har du gått genom och kände du nåt lugn på sjukhuset liksom ?

Jag har gjort en bypassoperation av hjärtat samt en bukoperation för att ta bort en tumör. Jag kände mig inte särskilt lugn tyvärr, men personalen är väldigt bra på att ta hand om en och man får lugnande innan det är dags så att man inte freakar ut på väg till operationen. 

Det är alltid läskigt, men man får tänka att de är proffs och vet vad de gör. Det som är en jättejobbig stor händelse för oss patienter är vardag och rutin för dem. När det väl är gjort så är det över och spänningen släpper och man kan fokusera på att försöka må bättre och hämta sig fysiskt och psykiskt.

Jag ska göra en steloperation av två kotor i ländryggen om några veckor.

Jag fick två val av kirurgen 

1) Att inte göra någonting alls. Då måste jag acceptera faktum att jag skulle bli beroende av värktabletter resten av livet och även kunna acceptera att min tid som heltids arbetare är över. Typ någon form av sjukpension antar jag. Frågade inte mer då alternativt inte kändes så lockande.

2) Genomgå en steloperation där 96 % blir bra och kunna jobba som jag gjorde innan olyckan.

Jag behövde inte tänka på det utan valde operation.

Lite nervös börjar jag bli nu när det närmar sig. 

Jag ska göra en steloperation av två kotor i ländryggen om några veckor.

Jag fick två val av kirurgen 

1) Att inte göra någonting alls. Då måste jag acceptera faktum att jag skulle bli beroende av värktabletter resten av livet och även kunna acceptera att min tid som heltids arbetare är över. Typ någon form av sjukpension antar jag. Frågade inte mer då alternativt inte kändes så lockande.

2) Genomgå en steloperation där 96 % blir bra och kunna jobba som jag gjorde innan olyckan.

Jag behövde inte tänka på det utan valde operation.

Lite nervös börjar jag bli nu när det närmar sig. 

Hej anonym,
Det där låter lite som jag fick till mig från läkare för 10 år sen men riskdelen att bli bra då efter steloperation sa dom då var 80/20...har sättet att genomföra operationer gått framåt så pass mycket att man säger att 96% är ett genomsnitt alltså ?

Jag har varit beroende av tabl i omgångar genom åren men lyckats klara mig rätt bra genom det ändå, värst var sömntabletter som jag tillslut åt även på dagtid pga ångest, va ett helvete men ur det sen länge. Antingen opererar jag genom titanplatta 3 diskar eller så tar jag sjukpension och har det som jag har det....är inget gött liv dock om en säger så. Drar med sig en psykisk ohälsa som är enorm.

Jag är enormt nervös för operationer, det räcker tom att jag besöker sjukhuset med läkare eftersom jag hela tiden tror man finner mer än vad jag redan vet, kväsigt allt detta. Har med barndomen att göra då brorsan varit inlagd för kallbrand samt en bilolycka som liten....den tiden gav mig ångest för sjukhus, är löjligt då jag är 53 år men jag klarar inte av att vara lugn på sjukhus el hos läkare.

Jag höller tummar och tror på att du blir bra :) Du får väldigt gärna posta här efter operationen när du orkar så man får veta hur det känns och gått.

Hej,

Sista 14 månaderna efter bilolyckan som orsakade mina problem har vart fruktansvärda, med så mycket smärta och jag har varit så nära mental kollaps pga av dem enorma smärtorna.  Jag har ätit över 500 tabletter för att klara av dagarna. Att fortsätta så här är otänkbart.

Jag är drygt 50 och har bra många år kvar i arbetslivet.

Hej igen Anonym,
Känner igen detta med tablettätandet och värken....fy fan säger jag bara. Vilken typ av tabletter har du ätit mot smärtan och hur va det innan bilolyckan,hade du besvär med ryggen då oxå eller kommer allt från olyckan ? Jag skulle vilja skriva mer privat med dig än här inne ärligt talat, ä så gött å ha nån som fattar hur det är bortsett från familjen och närmaste som sett min smärta å stress genom åra som gått, du fatter nog hur ja mener. Personligen har jag mig själv att skylla för jag har ignorerat kröppen så inni i alla år och lyft möe i en tung industri sen 18 årsåldern...och sen small det med följdsaker trots omskolning till kontorsjobb inom Lean produktion....har slitit på liksom och det har blitt litte värre för varje år och nu står jag där med en totalt kass rygg ihop med grava sömnsvårigheter och utmattning som exempel.....har nog snart fyllt en icakasse med pills på 20 år nu själv. Funderar ärligt talat på sjukpension för ja är så fruktansvärt trött å sleten så långt inni så du aner inte. Har du familj ? Har själv 3 onger som är 32,28,26

Så svårt å ta beslut om hur göra :( 

Jag hade inga som helst problem med ryggen innan.
Jag har fått så många olika tabletter av läkare, men det som ändå funkar bäst är Naproxen ihop med Alvedon. Men då pratar vi om 6-8 Alvedon per dag. 
Jag har man och två barn på 17 och 18 åt. 

Tyvärr blev jag åsidosatt av den allmänna vården och orkade inte kämpa.
Tillslut när jag brakade ihop mentalt fick jag via vår företagshälsovård träffa en läkare specialiserad på ländrygg och där fick jag tillslut hjälp. Hon var chockad över den behandling jag fått på vc.  Fick även direkt träffa annan specialist på rygg. Båda dessa var privata och ej landstingsanslutna.

Jag är för evigt tacksam att min företag valde att bekosta allt. 

Tillslut skrev läkaren remiss till kirurgen och han bara skakade på huvudet och sa. 
Jag tycker verkligen synd om dig. Dem har väntat alldeles för längr med att skicka hit dig. Det har bara orsakat onödigt lidande.