Har inte ägglossning/dåliga ägg
Jag är 34 år gammal, har ett barn från förr.. det tog oss över 2 år att bli gravid Med honom.. Han blir 4 år i mars. Nu har vi försökt i 2 år igen och den här gången pratade jag med min läkare så vi blev hänvisade vidare till fertilitetskliniken..
Det visade sig att(som jag sagt hela tiden) att det är mig det är fel på.. jag har knappt några ägg, och min kropp jobbar tydligen på för att hålla min mens igång.. mina FSH nivåer låg på 15. Och mina Amh värden var på 0,7 och en kvinna i min ålder ska ha runt 20.. i tillägg var hela min vänstra äggstock tom och jag hade typ 2 äggblåsor totalt. Detta kom som en jävla käftsmäll. Jag har känt mig helt värdelös i flera år för jag inte klarar av att bli gravid och nu när jag fick det svart på vitt så blev det sjukt tufft... jag trodde inte det var så illa, jag är ju bara 34... men åldern betyder tydligt ingenting.. att jag ens blev gravid med min son verkar ha varit ett mirakel då jag inte har ägglossning. Även fast jag trott att jag har det och haft positiva ägglossningstest(dem stämmer tydligen inte alltid sa läkaren)
Tack vare mina låga värden så får jag inte ens göra ivf.. utan dem enda valen jag har är att lyckas på egen hand eller äggdonation..
Vi startade med hormonsprutor samma dag som vi fick det här svaret och använde fostimon i 4 dagar.. på måndagen hade jag fått ägglossning spontant så det var bara hem och testa, det var nu 12 dagar sen.. och jag känner själv att mensen är på väg, har alla symptom som går att få.. och jag blir så jävla deppig.. och jag är jätte tacksam att jag har min son, men jag ville så gärna ha ett till barn och detta kanske låter elakt, men min son har en diagnos som heter neurofibromatos vilket gör att inget med honom och hans utveckling har varit som den normala kurvan, han kan fortfarande inte prata och han lärde sig gå när han var 2,5 år(och han går fortfarande inte bra)och gör inte dem sakerna barn i hans ålder ska göra och har aldrig gjort.. så jag längtade efter att få uppleva hur det faktiskt skulle vara att ha ett barn som följde kurvan, att kunna göra dem sakerna som jag såg fram emot när jag var gravid med honom...
Känns som jag svamlar och jag ber om ursäkt för det men huvudet är lite fullt på tankar..
Har någon annan haft liknande problem som har lyckats? Eller känner någon som har lyckats.. och inte via IVF alltså då det inte är aktuellt..