• Anonym (Dearest)

    Gå tillbaka till min fru efter separation?

    Hej.

    Jag känner att jag måste få skriva av mig lite då jag hela året befunnit mig i någon slags livskris. Jag fyller 39 år snart och är på pappret gift med min fru som jag har tre barn ihop med (10, 7, 2).



    Jag och min fru är sedan april separerade och i maj skickade vi in skilsmässoansökan. Nu har det blivit läge att bekräfta den om vi vill genomföra skilsmässan. Det var min frus initiativ att separera mot min vilja men nu är det hon som inte vill skiljas och istället hitta tillbaka. Vi har varit tillsammans i 15 år snart och nästan 10 år som gifta. 


     


    Vi hade på slutet ett par jobbiga år med småbarn, tjafs, mycket jobb, lite tid för varandra osv. Varje liten grej blev till en stor grej och varje stor grej blev enorm. Jag kände att vi borde kämpa vidare men min fru ansåg att det inte skulle behöva vara så svårt om det är ?rätt?. I efterhand kan jag tycka det var ett modigt beslut av min fru att genomföra seperationen även om jag i stunden var bitter. Hon fick en lägenhet precis bakom min så det är väldigt nära för barnen och dom har tagit hela separationen förvånansvärt bra och vi har ändå kunnat umgås som en familj. Nu när det har blivit dags att bekräfta skilsmässan så vill min fru hitta tillbaka. 


     


    Vi har varit rätt mycket på och av i vår relation efter separationen där vi både träffat varandra emellanåt men även dejtat andra. Det har varit en del svartsjuka och ångest från bådas håll, vilket jag antar är normalt efter en sådan lång relation och tyvärr har vi båda gjort saker som sårat den andra.

    Under hösten kunde jag äntligen känna att jag började komma vidare och att jag var rätt lycklig i situationen ändå. Jag träffade en ny tjej som jag gillade väldigt mycket och jag har uppskattat egentiden jag får när barnen är hos sin mamma. 

    Sen kom min fru igen med att hon vill hitta tillbaka och det gjorde mig på nytt förvirrad och osäker. Jag älskar min fru på många sätt, hon är smart, vacker, en bra mamma, ordningsam och allt som jag inte är. Jag känner att jag utvecklats väldigt mycket i vår relation, det finns fortfarande en attraktion emellan oss och hon är i grund och botten en fantastisk person som jag delar värderingar och intressen med. Det var inte jag som ville separera och jag gick första tiden efter separationen och bara hoppades att hon skulle säga just allt det hon nu säger. 


     


    Samtidigt är det som att något kanske dött inom mig. Även om jag älskar henne så är jag osäker om jag kan älska henne som jag gjorde innan. Vi måste bygga upp tilliten till den andre igen och det finns mycket utmaningar. Jag är rädd för att bli sårad igen, att vi ska hamna i samma gamla spår där vi tjafsar, att barnen ska behöva gå igenom en seperation till. Även om vi båda kan ha viljan att anstränga sig för den andre så är vi olika som personer. 


     


    Jag slutade träffa den andra tjejen för några veckor sedan och har sedan dess sagt till min fru att jag vill ge det en ny chans men att jag är osäker kring allt också. Detta skapar så klart en osäkerhet hos min fru med. 


     


    Jag har tänkt mycket på den andra tjejen och har känt mig vemodig inför att vi inte ska ses mer och har fått anstränga mig för att inte skriva något till henne.   


     


    Samtidigt finns det som sagt väldigt mycket med min fru som jag verkligen gillar och jag älskar våran familj och allt vi har bygg upp ihop. Jag älskar att se hur barnen blir glada av att vi tillbringar tid tillsammans. Det skulle vara smidigt rent praktiskt och jag skulle gå från en ansträngd ekonomi till en god ekonomi genom att flytta ihop med min fru igen. 


     


    Men jag saknar känslan av förälskelse som jag hade med den andra tjejen. Min fru fyller många behov men det finns också saker jag saknar. Vi kommer aldrig vara i det nyförälskade stadiet igen och även om jag uppskattar att vara en familj så finns det inte en längtan eller spänning på samma sätt att träffa min fru. 


     


    Jag har inte känt mig olycklig i våran relation men samtidigt undrar jag om jag var så lycklig som jag kan vara? Är det nostalgi och bekvämlighet som drar mig tillbaka till min fru? 

    Någon som varit i liknande situation och som antingen gått tillbaka eller gått vidare och vill dela med sig?

  • Svar på tråden Gå tillbaka till min fru efter separation?
  • henhonhen

    Jag känner igen mig i din berättelse.

    I mitt fall var det dock jag som valde att lämna efter 12 år tillsammans. Hade dock tänkt på det lääääng.
    Hon blev väldigt väldigt ledsen och eftersom jag fortfarande tyckte mycket om henne var det tufft att se.
    Vi separerade som vänner och umgicks mycket både under och efter separationen. Hon visade sidor jag aldrig sett tidigare. Positivt.
    Jag var dock så less på våra problem att jag snabbt träffade en ny tjej. Jag var inte riktigt kär men hon öppnade upp dörrarna till en värld jag längde hade drömt om.
    Samtidigt som jag njöt av det kände jag ett otroligt dåligt samvete mot mitt ex. Min bästa vän.
    Hon flyttade ut. Vi samarbetade jättebra kring barnen.

    Efter ett tag avslutade jag med nya tjejen och efter ett par händelser frågade jag exet om hon ville flytta hem igen. Det ville hon.
    Det är 8 år sen.
    Allt blev exakt som innan nästan så fort sista flyttlådan var innanför dörren igen.
    Jag visste att det skulle bli så men då kändes det ändå rätt att be henne komma hem.
    Nu står jag här... med henne.
    Det verkar som att hon lever life, men jag är mest ledsen. Vet fan inte vad jag ska ta mig till.

    Mitt tips till dig är att om hon till slut tog det ENORMA klivet det innebär att dela på sig, så var det väl underbyggt. Sen kommer sorgen, oron, ekonomin och alla minnen ifatt. Man börjar inbilla sig att det kanske inte var så dumt ändå.
    Men då hade man ju inte delat på sig in the first place.

    Bara du kan säga vad som är rätt för dig.
    Lyssna på magkänslan. Den talar sanning.

  • Anonym (Kimchi)

    Det är klart att ni ska försöka lappa ihop äktenskapet. Ni har lärt er en hel del under separationen. Jag tror det är viktigt att ni tar er tid för familjeterapi. Få en nystart och lära er vad ni ska prioritera i ert livshjul. Jag tror det är viktigt att ha tid för och vårda relationen. Datenights och även egentid. Självklart familjetid också. Gör ni jobbet tillsammans kommer ni att bli mycket mer stabila än innan separationen. Tillit behöver byggas upp igen. Grunden har ni redan. Lycka till. 

  • Anonym (Är gräset grönare...)

    Om den stora grejen är att du aldrig kommer vara nyförälskad med din fru igen, så kommer det väl att vara samma sak med den andra kvinnan också efter ett tag. I så fall måste du byta partner med jämna mellanrum!

    Du får fundera på vad som är positivt och negativt i relationen med sin fru och ta ett beslut utifrån det. 


    Ta också med i beräkningen om det kan hända igen att hon vill lämna. Med barn kan man inte ändra sig fram och tillbaka.

  • Tukt

    Trots er ålder så beskriver du i rätt mycket ett par tonåringar.  Ganska känslomässigt omogna alltså.Har ni verkligen lärt er så mycket som du hoppas på?
    Säger det inte för att vara elak alltså. Men det är det din berättelse andas.
    Ni delar på er och hinner knappt få ordning och vardag i era liv innan ni börjar dejta och får känslor för andra.
    Jag tänker att det finns barn i det här också. I alla fall 7 och 10-åringen riskerar må mindre bra av ert velande och experimenterande med er relation.
    Om ni båda vill gå tillbaks, börja med en terapeut och försök red ut det där. Annars tycker jag ni ska ger er själva mer tid, utan att dejta en massa andra.
    Och nr jag pratar om tid, är det liksom inte veckor, och ett par månader. Utan tid nog att kunna bygga upp er själva och er vardag så att den fungerar. Sedan kan ni mötas på mer jämlika villkor och eventuellt börja om.

  • Anonym (Kär)

    Under småbarnsåren är det väldigt vanligt att man är trött, har kortare stubin och retar sig på varandra. Eran minsta är 2 år så det kommer ju fortsätta ett tag.

    Om ni ska försöka igen så råder jag er att testa parterapi.

    Jag tänker också så att om 15 år från nu kommer du inte att känna längtan och pirr efter din nya tjej. Och det är ju inte alls säkert att saker blir bra med en ny tjej. Under de första 1- 2 åren kommer det mesta vara toppen men sen kommer folks rätta sidor fram. Så om du gillar din frus personlighet och ni trivs tillsammans (förutom då det är bråk och dyl.) Så är det mycket värt.

    En annan tanke är om du träffar en tjej som redan har barn, så slängs du in i bonusfamiljelivet och det är verkligen inte en dans på rosor i vääääldigt många fall.

    Livet går upp och ner, ibland är jag spyless på min man och mitt liv men sen försvinner de känslorna och jag är lycklig. Som sagt - upp och ner.
    Vi lever också kärnfamilj och jag skulle inte bryta upp den om det inte vore katastrofalt.

    Som jag skrev, du kommer inte vara när i den nya föralltid och det är ju inte alls säkert att ni kommer kunna hantera motgångar bättre än vad du och din fru gör.

    Jag säger kämpa!!! Gå i parterapi och se hur det går.

    Jag förstår din tanke om att inte utsätta barnen för detta igen men då har ni ju åtminstone försökt allt! När din längtan efter den andra tjejen går över så kanske du kan se nyktert på situationen.

    Lycka till!

Svar på tråden Gå tillbaka till min fru efter separation?