Får sån ångest av minnen av min farfars död.

Min farfar dog 1987. Han har beskrivits som världens snällaste, lugn och rolig en livsnjutare och duktig snickrare. Han dog i cancer vid fyllda 60. jag var bara 3 år men har lite minnen av honom när han levde och hur smärtsamt det var att han plötsligt inte fanns. Minnen när ambulansen hämtade honom hemma. Min familj bodde med min farmor och farfar. Jag har saknat honom hela mitt liv trots att vi knappt hann träffas. Han skrev dagböcker som en släkting börjat renskriva och när jag nu läser dessa i vuxen ålder får jag panikångest nästan av hur han gick feldiagnostiserad så länge och när de väl hittade problemet var det för sent. Han skriver så tydligt om värkmediciner som inte hjälpte och hans ångest för värken.  
Jag har läst dessa nu och jag får någon sorts chock-sorg-våg. 
Hur kan man sakna någon så mycket jag hann ju knappt träffa honom? Hur ska jag hantera denna djupa sorg som ibland dyker upp? Min farmor dog ju också men hon blev närmare 100. Det kändes inte alls lika traumatiskt, ändå kände jag henne ju mycket bättre. Hur hanterar man sorg?!hur kan jag sakna någon jag knappt hann träffa, sakna honom ett helt liv?