Sorg att bebiseran är över.

Fast 41 är inte gammalt . Du kan fortfarande få flera barn om det är det du önskar och känner att det finns plats för det. 
Du är ju inte infertil helt plötsligt.  

Däremot kan sorgen kännas som att livet är över när man bestämt sig för att det inte blir fler barn - oavsett hur gammal man än är.  Sorgen är lika tung för den som är 29 och vet att det är slut nu. 

Jag är 44 och har en 13- och en 16 åring. 
Jag saknade bebistiden enormt när den var över. MEN jag njöt enormt av barnen, deras kladdiga pussar, kramar, skratt, galna upptåg, kreativa lekar, även när de slogs om en leksak!
Idag har jag spännande samtal med kloka ungar som ser på livet och världen på sitt sätt. 
I morse pratade vi om religion. Igår vid frukosten om 2:a världskriget, Hitler, när FN bildades och delningen av Tyskland efter kriget. Frågorna flyger ur munnen på den yngsta innan vi ens har hunnit svara på frågan som ställts innan. 

Allt har sin tid och plats. Dina barn är fortfarande små. Ta vara på all tid du kan med dem. Lär av dem och lär dem hur de ska bli sitt allra bästa jag. 

Mjo. Men tre tätt känns som risken blir att man inte hinner ge så mkt tid.

Det kom liksom bara över mig att den jär fasen nog är slut - och att jag inte kan ångra det om 6-7 år och ta upp det. Blev så definitivt.

Jag tar tillvara på det. Ser ju fram emot det du beskriver med! Det blev bara en sån ?nu är jag äldre? check, eftersom tiden i livet att skaffa barn rinner ut nu.  Har inte upplevt någon sån fysisk gräns innan.

Kanske inte 7 år men väl några år iallafall kan du åtminstone fundera på saken om det verkligen är slut på riktigt och hinna ångra dig. Lämna frågan öppen tycker jag låter bättre så kanske det löser sig per automatik med att antingen landar du i att det känns skönt med det du har eller att det faktiskt kan bli en hoppsan-graviditet . Varför ta ut något i förskott du faktiskt inte kan veta? 

Oj, har du verkligen ingen glädje i dina barn och din partner? 

Varför inte fokusera på det du har istället för att sörja något du ändå inte uppskattar (bebistiden)?

Du har kommit halvvägs i livet och ändå har du nästan all tid med hemmavarande barn hemma kvar, klart det känns. Du kommer ju nästan vara pensionär när de flyger ut. 

Det låter som att det handlar mer om din ålder än om dina barns åldrar. 

Man är lika mycket mamma om man har stora, små eller t om vuxna barn. Vet att det oftast talas om spädbarn när man talar om mamma-livet, men det är sååå mycket mer än det. Man är inte mindre mamma för att man inte har sina barn i en vagn vid sin sida. Men alla föräldratidningar etc handlar bara om småbarn. Bebisar. Blöjor, vagnar, bebiskläder, bebismat. Det är som att föräldraskapet slutar när barnen är 5, typ.

Åldersnoja har vi allihop, men att ha små barn i högre ålder föryngrar och håller dig pigg och alert. Se det som en fördel. Du har större chans att leva längre och mer hälsosamt än andra. 

Föräldraskap kan komma i många former också. Har vänner som har fosterbarn t ex. De har två småttingar på permanent basis nu när deras äldre barn är vuxna och utflugna. 

För min egen del har jag bara ett barn, men jag tror att många med mig känner sig som "mamma" till alla klasskamrater, lagkompisarna etc. Man ser så många barn som behöver lite extra omsorg och stöttning, andra föräldrar också för den delen. Där kan man göra stor nytta och vara en stabil person i någons liv.