Borderline och annat, får man skaffa barn?

Detta är kanske inte något du vill höra. Men mitt ärliga svar är faktiskt nej, det tycker jag inte. Jag tror inte du kan ge ett barn en trygg och säker uppväxt. Tänkte du vara själv eller finns det en annan förälder. Om så fallet, är det en stabil person? 

Får och får, det är ju inte olagligt.
Om det däremot är lämpligt är jag mycket tveksam till.

Hur ska du orka med allt som det innebär att han småbarn när du inte ens orkar med dig själv?
Risken är överhängande att soc kommer bli inblandade och då de bör se till barnets bästa så finns risken att de beslutar om att omhänderta ditt barn. Vad skulle hända med dig då?

Jag menar inte att vara elak, jag hoppas att du inte tar det så.

Förlåt, men jag tycker verkligen inte att det låter som att du är lämplig att vara mamma. Tyvärr. Jag har en massa vänner med både borderline och adhd som skulle bli bra föräldrar men de har inte i närheten av dina problem. Som ju du som vuxen har ansvar för.

Hej,

Vill höra alla synpunkter och jag har 100% förståelse att man ser att det inte går, håller med också jag funderar på att inte skaffa men vill se om det finns en möjlighet så jag inte missar något, ja det finns en pappa med i bilden isåfall. är 22 år just nu så framtiden är lång, men kan också se att det är ansvarslöst och vill inte skaffa barn om jag inte kan ge den 100% trygghe/kärlek.

Har inte riktigt listat ut hur man svarar specifikt till nån men kör såhär så löser dig säg.

Zaro,
nej jag tycker inte heller det som sagt jag har till och med varit ganska anti barn, jag tänker också att man ska undvika det men vill inte stänga alla dörrar, men ja jag håller med 100% vill mest höra som en öppenfråga det är ju inte olagligt att skaffa barn men det är ju ansvarslöst.

Snälla var inte rädda ha en åsikt eller en synpunkt eller att ställa frågor osv, jag vill ta mitt ansvar som människa och inte skaffa barn om det är så.

Jag allmänt ifrågasätter även mig själv om jag är en snäll schysst människa även om jag inner inne allt har varit väldigt kärleksfull och bryr mig om alla och försöker finnas där för alla. en av mina personliga problem tyvär.

Du är ju bara 22 år. Ingen brådska liksom
försök att ordna upp ditt mående först

Om du bara är 22 år finns ju tid att styra upp mående/livssituation med hjälp tänker jag. Det är positivt att du tar emot hjälp och funderar över ditt ansvar i barnfrågan. Det borde fler göra, även personer utan diagnoser.

Zaro

Ja livet är långt, men vill såklart ta 100% ansvar då det är ett extrem stort ansvar att ha barn och då tycker jag att det är så bra att fråga er om ni nu har barn, ni vet ju hur det är med barn och hur mycket det kräver, eftersom att jag själv är väldigt självupptagen just nu med att ta hand om mig själv så tänker jag att det vore fel av mig att skaffa barn.

håller verkligen med alla bör tänka igenom om det är lämpliga för att skaffa barn bör ju vara en självklarhet.

Får får du ju.. Finns inga lagliga hinder.
Fast hur lämpligt är det med din problematik?

Sedan så skrev du "mörka för barnet/-en" jo du, allvarligt med en sådan problematik och åka in på psyket då och då, det går inte att mörka för barnen.
Barn är inte dumma, de märker av mer än vad man tror, även om de kanske inte säger något, men det kan ändå sätta sig på deras psykiska mående.. Och barn agerar på sina känslor, då de inte kan alltid sätt ord på dem, och/eller förstå dem på samma sätt som vi vuxna, då det är en inlärningskurva.

22 år är ju en ung ålder för väldigt många skulle jag säga, även om det såklart kan gå toppen. Har två vänner som nyligen blivit mammor och de är 40+. Det är ju ingen garanti att man är fertil då, men om du blir mamma kanske du behöver vara äldre och ha extra stöd omkring dig. Men just nu borde du nog fokusera på dig själv tänker jag :)

En Anonunimus

ja och jag ser ju det själv och hade inga planer på att skaffa barn heller dem tankarna jag har går mer är det lämpligt då jag tvivlar väldigt mycket på mig själv vill jag höra från alla er, men som sagt jag håller med jag kommer 100% inte skaffa speciellt när jag ser hur ni ser det så får jag större inblick. 

När jag säger mörka så är det mer mig själv att jag vill det men hade aldrig gjort det såklart för vet ju själv barn fattar ju mer än vad du tror.

Mycket kan ändras men som läget ser ut nu är det inte schysst mot barnet

 

Du kanske skulle kunna aktivera dig som ledare, stöd och liknande i föreningar mest riktade mot barn? Hobby eller Röda Korset , IOGT-NTO.

 

Callmepreggoornot

ja jag har funderingar på det, jag har häst och även lite andra små djur som har varit min passion hela livet så det är väl min sysselsättning, men just att jobba med barn har också varit en dröm.

pluggar psykologi just nu och har funderingar på att kanske försöka jobba inom hvb eller sis hem av något slag om det såklart passar.

Hej! 

kan du tänka dig att bli stödfamilj eller liknande? Eller fadder åt ett barn med begränsat socialt nätverk/ umgänge? 

Du är bara 22år och livet kan förändras. Vi hr ingen aning om hur du mår om 15 år och vad du är redo för då. Det positiva är att du inser att du behöver jobba på sig själv och det är jättebra. Dock ska du göra det för dig själv och inte för att du eventuellt vill ha barn? 

Psykisk ohälsa kan vara ärftligt och man kanske lär sig hur det är nu. Men kanske blir svårare i andra perioder i livet! 

bra jobbat med att ta hjälp!