Jäkla helvetet på jorden.
Jag har hamnat i en riktigt ohållbar sits.
Lång historia kort, har tagit mig ur ett destruktivt förhållande i yngre dar, med ett par, då små, barn. Lyckades då få bostad mot alla odds och byggde mig en stabil grund för min lilla familj.
3 år efter skilsmässan träffar jag min nuvarande man, som dom första 3 åren var helt underbar, i jämförelse med vad jag upplevt innan. Men efter 3 år tillsammans börjar saker uppdagas, som att han talat med andra tjejer (alltså flörtat/snackat sex med) även kollegor. Han lovar att bättra sig men efter ett par år så uppkommer liknande saker, och här börjar även ekonomin rasa för honom som drabbar familjen.
Vi fick ett par barn tillsammans under denna tid och jag var hemma med samtliga, och vi har alltid kört 50/50 med fasta räkningar, jag betalar mina egna räkningar och han sina. Jag stod för det mesta för barnen och det är så jag ville ha det för att ha någon slags kontroll. Däremot har maken skött inbetalningarna.
Hur som helst. Förra året uppdagades ännu fler händelser, då främst med andra tjejer via nätet. Vid årsskiftet blev vår el plötsligt avstängd, och det tog en hel dag innan maken erkände att han under flera månader sonika struntat i att betala räkningarna och dessutom hamnat hos KF då jag fick en underrättelse från en som kom och knacka på med en delgivning. Vi talade ut om ekonomin gjorde upp en plan och efter ett tag kom vi överens om att flytta till billigare boende, skaffa billigare bil och börja om.
Sagt och gjort, i somras flyttade vi till en ny stad där maken fick jobb. Jag var hemma med barnen i väntan på att få förskoleplats och sen också söka arbete.
Vi hann precis skola in dom när jag fick samtal från maken som var ute med bilen att han blivit stannad pga fortkörning och att dom beslagtar vårt enda färdmedel pga värdet av bilen. Där och då försvann min ork och livslust. Men det slutar inte där.
Några dagar efter kommer maken hem tidigare än schemat säger, då han fått sparken. Pga stöld.
Jag som under dessa år fortfarande inte återhämtat mig efter traumat under första förhållandet och med eftervåldet som ändå fortsatt än idag, har liksom inte redskapen till att lämna/sätta ner foten på riktigt.
Och eftersom jag har NOLL familj eller vänner så har jag ingenstans att ta vägen. Ingenstans. Och nu inte ens en bil.
Bör tilläggas att jag blev ekonomisk misshandlad med första maken som gav mig skulder till kf, ingen stor summa och den är snart avbetald, men tillräckligt hög för att jag inte kan betala resten med en gång eftersom jag inte fått ett jobb ännu.
Jag är djupt deprimerad. Känner mig värdelös som inte kan ge mina yngre barn en stabil grund. Mina stora barn är ju tonåringar/vuxna och slipper se allt detta just nu.
Vad kan jag göra? Är det bara att fortsätta leva i detta, försöka få ett jobb, spara pengar och sen flytta? Barnen? Han är ingen _dålig_ förälder och vill gärna umgås med dom, även om vi båda är överens att han inte är kapabel till att ha dom t.ex heltid. Och det är inget jag litar på heller eftersom han struntar i att betala basala räkningar. Så barnen måste ju flytta med mig. Vilket gör att jag ännu en gång måste vänta in förskoleplats för att kunna jobba. Och jag behöver en bil för att ens ta mig med barnens saker.
Ja, ni hör. Allt är en röra och jag vet varken ut eller in. Sitter med dubbelslag pga stressen och känner mig helt avdomnad. Det var inte såhär det skulle bli. Jag är för gammal för det här..
