Är det idiotiskt att skaffa barn som autistisk och ensamstående?
Jag är rädd att åldras ensam. Har inga vänner och kommer antagligen vara singel för resten av livet (just den aromantiska biten stör mig dock inte alls).
Jag har en mild autism där jag klarar allt i vardagen fint men är extra stresskänslig, känslig för sinnesintryck, mycket svårt att få vänner, tystlåten och lite inne i mig själv. Många märker inte min diagnos men alla märker att jag är "tyst" och högkänslig.
Som ung ville jag inte ha barn. Jag var rädd att de skulle ärva mina svårigheter vilket skulle bli ett helvete både för mig och dem. När jag var i tidiga 20-årsåldern genomförde jag en abort med motiveringen "genom att inte föda ett barn räddar jag ett barn från lidandet på jorden". Då trodde jag fortfarande att jag skulle hitta livsmening i ett jobb och i att någon gång kunna få vänner. Om pappan är riktigt socialt kompetent dock, hade de generna kunnat räcka för att ge barnet förutsättningar för ett mer värdigt liv än mig?
Hur dålig ide är det att skaffa barn i min situation? Jag har liksom inget liv, ingen mening och är som sagt mycket ensam och det lär ju inte bli bättre med åren. Utifall jag skaffar barn skulle jag vara ensamstående förälder. Är det ens möjligt att jag skulle klara det med min särskilda sårbarhet? Jag skulle behöva gå till socialen för avlastning genom kontaktfamilj kanske, har ju inga vänner eller partners som kan hjälpa mig. Vad gör man annars när man är oerhört ensam och inte ser någon mening? Tar sig själv av daga? Den biologiska klockan tickar...