Jag är så tråkig och osocial

Jag förstår ditt dilemma, inte av egen erfarenhet men från vänner och närstående som har samma problematik.

Det finns egentligen bara en sak du kan göra och det är att öva, utmana dina rädslor och försätt dig i situationer där du kanske måste vara lite social.

Ta en nybörjarkurs i något som du vill lära dig, matlagning till exempel. Det blir någon kväll i veckan. Det viktiga är att sätta (nåbara) mål och skaffa erfarenhet och varje litet mål blir en seger.

Ja jag måste göra det, har tagit upp innebandy och fotboll igen men jag hamnar liksom på sidan hela tiden så jag är rädd för att jag kommer förbli såhär. Jag är så rädd för att bli ensam när jag börjar plugga igen. Tro mig det finns inget monetärt som ger en någon som helst lycka om man sitter ensam hemma varenda kväll med önskan om umgänge  

Jag förstår men det är enda sättet. Om det är fotboll och innebandy du gillar så skall du ägna dig åt det.
Som autist så är du udda men du kommer bli accepterad med tiden.
Många normala tror att autister är en rainman eller Alan Turing, de vet inte hur de skall förhålla sig. Låt dem få sin tid. Lär dig typ kallprata, är en konst om man inte har fallenheten för det. Kan tänka mig att du inte finner väder så intressant.

Jag tror inte så många förstår att jag är autist, jag är inte stel på sättet jag pratar, i kroppspråk eller med ögonkontant utan jag är bara väldigt osäker och reserverad. I gruppsammanhang känner jag direkt att jag inte bidrar på något sätt. När jag inte får folk att skratta så blir jag osäker, känner mig oönskad och så avviker jag. Antagligen så måste jag lära mig stanna kvar och efter det måste jag lära mig hur jag ska vara spontan och kunna få andra att skratta. När jag tar ecstacy så får jag denna förmåga till viss del vilket är väldigt märkligt. Det är självklart inte hållbart att ta droger för att bli social men det är något jag överväger ofta när jag vet att jag måste prestera socialt men mina problem försvinner inte för det.

Det handlar inte om att folk kan se att du är autist men de kanske upplever dig som lite udda. Det är helt okej också.
Droger ja, många som upplever att de kan slappna av men det blir lätt ett beroende. Jag har vänner som gått den vägen. Du måste hitta säkerheten utan det kemiska självförtroendet.

Fortsätt vara i sammanhang som du vill vara i.

sen kanske du behöver förändra ditt sätt att se på vad du "bidrar med". Man behöver inte få andra att skratta för att passa in eller uppskattas. Du behöver jobba på och hitta din självkänsla och värde i vad du kan bidra med i en vänskap eller ett samtal.

Försök ställa frågor, det är ett bra sätt att skapa kontakt och involvera sig.
Testa även att inte bara söka dig till grupper utan till en person i taget. 
I ett lag (eller andra typer av grupper) finns det ofta andra som också är lite tillbakadragna. Testa att söka dig till dem och se om ni har lättare att hitta varandra.

Bra att du är medveten om dina utmaningar och vad du vill. Ge inte upp, det finns sammanhang för dig också! Men som jag skrev, du behöver fortsätta att vara aktiv och att ställa frågor och vara nyfiken och intresserad av andra kan vara en väg.

Är det lättare för dig om du gör något bestämt med andra, alltså att ni har något självklart att prata om som tex en arbetsuppgift? Sök dig i så fall till såna situationer i tex föreningsliv eller kurser. Det är trevligt att träffa folk lite regelbundet, även om det bara är ytliga bekantskaper och du får träna på lite småprat också under fikaraster och liknande. En fikapaus på en kurs har ju fördelen att den inte är så lång och den har tydlig början och tidsbestämt slut, vilket kan vara rätt så skönt. 

Många liknande trådar här på FL, folk känner sig isolerade och kommer inte in i några sammanhang. Jag tror helt enkelt att en bidragande orsak är att referenser saknas. Allmänbildning har inte högsta prioritet, folk följer inte med i samhällsutveckling och politik.                                                                                                                                                                                  Mitt råd är att läsa böcker, att skaffa en litterär plattform och att studera musikhistoria. Just nu finns mycket sllmänbildning på TV,  Kulturfrågan Kontrapunkt, På Spåret och Sveriges Historia. Där finns mycket stoff, missa helller inte Babel!  Med lite kunskap i ryggen går allt lättare, men dessvärre förstår inte alla att man måste jobba med dessa frågor. Inget "jobb" egentligen utan ett rent nöje! 

Nu känner jag inte TS men de personer med autistiska drag jag känner är alla väldigt allmänbildade. De har ett extremt minne för detaljer och det är det som oftast uppfattas som udda.

Fakta är lätt för dem, det abstrakta betydligt svårare.
Deras humor kan vara väldigt komplicerad med många och invecklade outtalade referenser.

Jag känner igen mig mycket i hur du beskriver dig själv, TS. Jag har sannolikt outredd autism (mitt äldsta barn har nyligen fått diagnosen). Jag är inte heller något UFO i sociala sammanhang, men precis som du så känner jag mig väldigt osäker. Jag har lärt mig sociala koder, hur man är lättsamt social och hur man kallpratar. Trots detta har jag svårt att bli omtyckt av andra och har haft det hela livet. Jag vet fortfarande inte säkert vad jag gör för fel, men jag tror att andra uppfattar mig som ointresserad och kanske lite sur. Jag misstänker att jag är dålig på att ge andra bekräftelse. De få som tagit sig tid att lära känna mig har dock uppskattat mig som vän eller partner.

Att jag har svårt att bli socialt accepterad har gett mig låg självkänsla, vilket i sin tur har gjort att jag fått ett stort bekräftelsebehov. Detta behov blir ju inte tillfredsställt, eftersom jag har svårt att bli omtyckt, vilket ytterligare sänker självkänslan.

Precis som du så upplever jag att det är i princip omöjligt att skaffa nya vänner som vuxen. Varje gång jag har träffat någon jag gillat och velat lära känna närmare, så har den verkat ointresserad, trots att jag tar initiativ till att ses. Det ska väl dock nämnas att jag själv är väldigt kräsen när det gäller umgänge. Det är få människor jag verkligen fastnar för. Min dotter (som nyligen fått en autismdiagnos) är dock väldigt lik mig. Vi förstår varandra och har väldigt roligt ihop. Jag är så glad för henne.

Jag har dock haft tur i livet på så sätt att jag har lyckats träffa partners. I nuläget är jag gift med en man som är bonuspappa till mina barn. Någon kommer säkert att säga att jag har det lättare på dejtingfronten pga att jag är kvinna, och så kanske det är. Jag ser dock inte alls bra ut.

Jag har tyvärr inga bra tips att ge dig, TS. Jag tyckte mest det var givande att läsa något jag verkligen kände igen mig i. Det händer typ aldrig. Jag ville också bidra med mina erfarenheter. Vi autister får försöka hålla ihop och stötta varandra.

Autism är för övrigt ingen sjukdom och jag tycker det är synd att du ser det som hemskt och vidrigt. Jag tycker inte att det är något fel på mig, det är ju andra som är konstiga, ha ha ;)

Känner lite som du TS. Jag är 45 men har inte sökt för ngn diagnos. Jobbar själv i skolans värld och och kan mycket om autism, är väl medveten om att jag skulle kvala in där själv.

Kan med lätthet prata med barn, vilket är det viktiga i mitt jobb. De vuxna på arbetet kan jag prata med när det gäller jobbrelaterade saker, inga problem alls. Men i fikarummet, eller ännu värre på after work som jag försöker undvika så långt det går, eller som i höstas när alla skulle med på 2 planeringsdagar med övernattning, ja då känner jag mig som ett ufo.

Tycker verkligen inte att de andra är roliga att umgås med, vet inte riktigt vad jag ska säga, hänger inte med på alla skämt men låtsas att jag gör det. 

Har tack och lov en man och 2 barn, vi har en fin familj och vi trivs. Mannen är inte mycket för det sociala utanför familjen heller, vi träffar mest våra föräldrar och nåt syskon ibland, annars gör vi mest saker som familj.

Kan sakna att ha en god vän, men inser att jag aldrig kommer få någon. Folk tycker inte illa om mig, men upplever nog att jag håller mig på min kant. Undviker fikarummet när det är massor av folk där, är det ett par stycken känns det ok men på morgonen när det kan vara 20 pers vill jag bara där ifrån.

Psykologen ville ge mig en autism-diagnos förut, men jag tackade nej. Jag led mycket av det tidigare i mitt liv, detta att det är så jobbigt och krävande att delta i konversationer. I mellanstadiet var jag tyst precis hela tiden och passade inte in. I högstadiet försökte jag prata mycket men det kändes som om jag var på väg att bli utbränd på nolltid då. Jag är inte byggd för dessa sociala situationer. Jag är inte rolig, jag är mystisk. Jag har en blick som en detektiv kanske, och svart hatt klär mig, då den typen är osociala, coola, intelligenta. Till min kemi-blogg har jag läst mycket om mystiska dödsfall och upptäckte kemin bakom. Det var då jag fann att folk/turister dras till gåtfulla mordplatser så mycket så att polisen måste stänga av hela området. Folk är beredda på att dö för lite mystik. Har du inte det ena inombords så har du det andra. Ge dig själv bara någonting att göra, en meningsfull sysselsättning, så blir livet bra ändå. Introverta, sociofobiska, autistiska måste läsa mycket för att hålla igång hjärnan, då mår man lika bra ändå. IRL konversationer är inte allt. Följ intuitionen!

www.familjeliv.se/forum/thread/82652461-ser-ingen-framtid