Har stora förväntningar på livet trots att min förmåga är liten

Välj livet !

Detta låter klyschigt. Men du är så ung fortfarande. Det är svårt att inte se livet i annat än svart eller vitt när man är ung. Man är ofta vilsen i tjugoårsåldern. 

Ta så mycket hjälp som möjligt utav vuxenhabiliteringen. Samt vuxenpsykiatrin om du även går där. Kolla upp om där finns någon förening i din stad som håller i aktiviteter för personer med npf. Brukar nästan alltid finnas någon. Drivs av npfare för npfare. Kan ju vara ett sätt att komma över tröskeln lite, i det sociala, när man dessutom vet på förhand att man kommer möta personer som faktiskt förstår. På riktigt. Hur det kan vara. 

Sedan skulle jag även säga. Ta blodprover, på vitaminer och mineraler. Läs verkligen på kring vad som är optimala värden. För tyvärr är dom allra flesta läkare totalt usla kring att veta vad som är bra värden. Dom får extremt lite utbildning i detta området. Hur vitaminer och mineraler påverkar dels kroppen, men även psyket. 
Det är vanligt vid både autism och ADHD diagnoser att man har samtidiga brister. I sådant som faktiskt kan göra våra npf drag starkare/svårare att hantera. Vanligt vid ångest, depression, fobier att även ha bristproblematik som är av karaktären att det kan inverka på det psykiska måendet negativt. Ser lite olika ut mellan olika studier, men i runda slängor landar siffrorna på mellan 20-40%. Vissa antidepressiva och liknande läkemedel hämmar även upptaget av olika vitaminer. 

Jag är 35 och har inte kommit särskilt långt i livet sett till utbildning eller jobb. Det rör mig inte i ryggen idag, att det ser ut så. För det går att skapa mening i sin vardag ändå. Det går att känna tillfredställelse och glädje i livet utan det. Vänner hittar man inom sinom tid. Någon att dela livet med hittar man också inom sinom tid. Så länge som man är öppen inför möjligheterna. 

Allt det som plågade mig till djup depression som 20-25 åring. Är sådant jag idag kan klia mig i huvudet över. Jag förstår mekanismerna, och jag känner förståelse och sympati för den jag var då. Det var inte enkelt att gå igenom det hon gick igenom där. Men, det jag säger är att allt det där som orsakade mig så stark smärta då? Är inget som skulle få mig på knä idag. Inte en chans. Att välja att aktivt jobba med sig själv, att no matter what. Hur mörkt och omöjligt det än verkar. Att inte ge upp. Envist sträva framåt. Har tillslut gjort mig otroligt stark. Det har byggt upp en inre motståndskraft som jag kan dra nytta av idag. Som aktivt bidrar till att jag kan finna det vackra i dom minsta utav saker, se ljuset i det nattsvartaste av situationer. För jag kan lita på att det aldrig är permanent. Jag har livserfarenhet som bevisar att ingenting är skrivet i sten. 

Det var verkligen inte bagateller i det som skapade lidandet och mörkret. Vissa saker skulle jag inte önska min värsta fiende ens. Men det är helt enkelt annorlunda ändå, för idag vet jag vad det handlar om. Samt har dom rätta mentala verktygen. Något man inte hade då. 

Som 13 åring stod jag vid ett vägskäl. Jag hade kunnat välja döden. Det gjorde så ont inom mig att jag höll på att bli galen av smärta och förtvivlan. Vi bodde högst upp i ett våningshus. Det var mitt i vintern. Snö ute. Fönstret öppet och jag stod i fönsterkarmen. 
Jag ville slippa lida mer, och jag såg ingen lösning på min framtid (vilken 13åring kan det egentligen). Men så svepte ett förnuftets röst förbi. Hur vet du vad som ligger i framtiden? Tänk om du går miste om någonting fantastiskt. Jag kom fram till att jag faktiskt omöjligt kan veta. För att få reda på vad som ligger i min framtid, måste jag ju ta mig dit. Resonemanget utvecklade sig sedan vidare till att jag inte skulle vilja orsaka min mamma och mina syskon lidande. För dom skulle inte förstå varför. 
Nu kanske en del tänker. Sådär resonerar ingen 13åring. Men jo. Jag gjorde. Vilket även var en bidragande faktor till min hopplösa känsla av ensamhet, och att inte passa in någonstans. 
Så jag gjorde en pakt med mig själv. 5 år till. Så ser vi hur det ser ut då. 

5 år till har jag levt efter sedan dess. Påmint mig om. Varenda gång det femte året dök upp, och det vart än jävligare än sist. Så har samma ovisshet inför att jag faktiskt inte vet vad min framtid har att bjuda på. Och tanken på mina nära. Agerat stoppkloss för att göra någonting dumt. Med tid så infann sig självbevarelsedriften att försöka jobba på mig själv. Finna svar och lösningar på mitt mående. Helt enkelt för att stå ut, och känna att man försökte göra någonting åt det dåliga måendet. För att kunna hantera det. 

Tids nog blev man starkare. Tids nog blev saker och ting bättre. Tids nog sitter man här och är jäkligt tillfreds över väldigt mycket i sitt liv. Även om ingenting blev som man hade tänkt, och att alla realistiska möjligheter till att förverkliga en del drömmar om utbildning och karriär man burit på så långe. Blivit definitivt utplånade ifrån kartan. Pga något så slumpartat som covid, och en B12 brist som verkat under ytan utan upptäckt i många år. Skadorna är sannolikt så pass stora att det inte går att fysiskt komma tillbaka, med lite tur kanske jag klarar 25% någon gång i framtiden. Det känns inte rättvist, men jag blir inte deprimerad av det här. Livet har mening ändå. Har värde ändå. Blir bra ändå. Jag har sörjt klart att det förmodligen återigen inte blir som jag tänkt. Men hey. Det behöver inte bli dåligt för det. 

Men jag tänker dö med värdighet. Kommer inte acceptera att min kropp ruttnar bort. Hållas vid liv så länge som möjligt på
äldre dar, tills dess att all uns av värdighet är blott ett minne av ett avlägset förflutet. Det är stor skillnad att fatta ett rationellt beslut kring döden längre fram, i jämförelse mot när tankar på döden styrs av något som bokstavligen gör att man inte är sig själv. 

TS, du vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök. Livet är inte förutsägbart. När det gör som ondast, och du omöjligt tror att du kommer klara mer. Så lovar jag att du är starkare än vad du själv tror. Men ta hjälp. Sök aktivt hjälp. Försök hjälpa dig själv på sikt, införskaffa dig redskap så du kan hantera och navigera genom känslor. Ett litet steg i taget. Att känna hela spektrumet av känslor som existerar är en naturlig del i att vara mänsklig. Det är inte farligt. Man överlever.