Fördelar med bara ett barn/ni som varit ensam barn?

Jag är själv uppvuxen med syskon och jag fick till slut fler barn . Men vi levde som enbarnsföräldrar i mer än tio år så jag tänkte dela några reflektioner.

Hur barn "blir" beror oftast mer på uppfostran och situationer än om man är ensambarn eller inte. Sen kan ensambarn just pga de är enda barnet komma att utveckla eller förstärka vissa drag eller förmågor/färdigheter som man inte gör på samma sätt om man är fler. Men vi fick ofta höra att vårt barn skulle växa upp att bli ett enda stort egoistiskt as om vi inte skaffade fler barn. 

Fördelen var att vi var två och han var en. Inte svårare än så. Det fanns alltid tid. Visst kunde jag ha lagat mat och min man legat och läst en bok så fick sonen leka själv men så var det aldrig. Utan en av oss hade alltid tid att läsa, leka, följa med på aktiviteter osv vilket var en stor trygghet. Då han var enda barnet ganska länge hade vi också alltid plats för kompisar. Tog med dem till badhus, hade spelkvällar hos oss mm. Utomlands skapade han snabbt band till andra barn även om de inte talade samma språk, han blev duktig på att ta kontakt och på det kommunikativa eftersom det låg i hans intresse. Det är det jag menar med att förmågor och drag kan förstärkas.

Lite samma sak är det med att endabarn kan upplevas "lillgamla". Är man tre barn runt matbordet (vilket vi var när jag var liten) så blir diskussioner och språk på ett sätt. Är man två vuxna och ett barn kan det bli andra ämnen där man kan anpassa för att också väva in barnet. Hoppas att det går att förstå. 

Eftersom vi länge tänkte och trodde att han skulle bli vårt enda barn så såg vi också till tidigt att umgås mycket med släkt och knyta starka band till kusiner i samma ålder så att han skulle ha andra barn som han kunde vara nära, utan att vara syskon. 

Får man ett barn så får man. Och längtar man inte efter fler så ska man inte skaffa det "bara för att" utan det går jättebra ändå. Alla måste få göra som de vill!

Jag hade helst varit ensambarn. Då min morsa alltid klumpade ihop oss som en enhet. "Flickorna" är si och så, "Flickorna" vill ha de och de kläderna", "Flickorna" tycker si och så. Och sen var vi så natt och dag man bara kunde komma. Jag hade velat bli sedd för den JAG är. Fått MINA intressen tillvaratagna. Men det beror ju helt på min morsa, fattar jag också! Har ingen kontakt med syrran idag då morsan stått i vägen och inte är med på att syrran kan göra ett enda fel i livet. Medan hon uppfostrades till en riktig jäkla subba, som kunde göra precis som hon ville, då hon var den "starkare". Jag var ett "lätt" barn, sen kom hon och var en riktigt djävul och det kom som en chock.
Däremot har jag fattat att ett barn inte är problemfritt. Det här med att dela med sig, ta först, få störst. Min bästa vän fick skit från dagis för att ungen var ego. Hon sa det "Vem ska hon dela med då???". "Ska jag och min man tjafsa med henne om att 'ta först' bara för sagens skull???".

Ett ensambarn här!

Har inte saknat syskon. Kommer att slippa tjafs efter arv med mera som verkar drabba så många större familjer. 

Har heller inte varit någon egoist pga det. Det fanns inte någon ekonomi att skämma bort för. Allt beror på hur du växer upp. 

Min erfarenhet är att det är de med massa syskon som tjafsar mest vid turtagning! Antagligen för att de alltid måste vänta på någon annan och aldrig få känna att de kommer först. Klart det är tråkigt att dela en tårta med åtta andra liksom!

De med en massa syskon gapar och skriker pch slåss med näbbar och klor. De var lärt sig att det är så man får uppmärksamhet och tar sig fram. Medan ensamma aldrig behövt tjafsa för de vet att de alltid får först? Det har aldrig varit någon konkurrens. Hur ofta i livet får man en tårta ensam? Så det känns som det kan bli problem i relation till andra människor om man inte är van vid att vänta på sin tur och dela?

Att vara enda barnet är ingen dans på rosor direkt heller. 
Alltid ensam. Inga syskon att tjafsa med, spela spel med eller sitta i soffan med och glo på film. 

Jag kom hem till ett tomt hus efter skolan och jag fick klara mig själv. Visst är jag självständig och kan fixa allt. Men ibland hade det varit roligare att ha någon att dela ensamheten med.

När mina föräldrar kom hem la de inte direkt märke till mig. De var för upptagna med att titta på tv. Som familj gjorde vil ALDRIG något tillsammans. Min mamma vaknade för sent där det gällde sådant. När jag var 16 år (!!!!) då helt plötsligt skulle vi göra saker som familj, gå på bio! Det gjordes en gång och sen vägrade jag för vid det laget hade jag skaffat mig ett eget liv. 

Min mamma gick bort för 10 år sedan. Och nu ska jag ta allt som pappa behöver hjälp med!! Han gör inget för att vårda relationen men förväntar sig en relation och anser sig vara den perfekta pappan och den perfekta morfarn.
Nu önskar jag över allt annat att jag hade ett syskon som kunde dela den bördan med mig!

Är också ensambarn. Självklart är det mycket som påverkar men som andra sagt man hade ingen konkurrens under sin uppväxt vilket så här i efterhand var rätt bekvämt. Sen var jag också rätt mycket ensam vilket gjorde mig väldigt självständig så jag har aldrig känt behov av att ha med en kompis för att testa nåt nytt, resa eller flytta till ny stad pga utbildning. Ser mig även som introvert, vilket innebär att jag laddar energi när jag är själv och inte med folk även om jag inte har några problem att umgås och prata med folk.

Så till nackdelarna... Man har ingen som delar ens uppväxt. Och när föräldrar dör eller blir dåliga så faller en stor del av bördan på en själv. Min mamma dog för några år sedan och då blev det väldigt tydligt vem som hade drivkraften i mina föräldrars hushåll. Jag får fixa SÅ mycket för min pappa trots att han egentligen är i gott skick. Larm, mobiltelefoni, bredband, elavtal, allt kollas upp och fixas av mig. Han ringer nästan aldrig men förväntar sig att jag ska ringa var och varannan dag.

Jag har idag två egna snart vuxna barn och för det mesta tjaffsar dom om nåt helt ovidkommande. Kanske blir dom bättre kompisar som äldre eller så inte men förhoppningsvis har dom i alla fall varann den dag jag och/eller deras pappa går bort.

Jag är endabarn och har alltid saknat syskon, även om det värsta av den längtan har gått över i och med att mina barn har vuxit upp, och blivit de vuxna människor med ett blodsband till som jag alltid saknat. Några jag kan lita på alltid kommer att finnas där. Men tänk om jag inte hade kunnat få några barn - då hade jag fått leva i den ensamheten och otryggheten hela livet ut.

Förut saknade jag alltid det där att vara SJÄLVKLAR för någon. De andra hade tryggheten i sina syskon, som de alltid hade, alldeles självklart. Jag måste kämpa för att få vänner, och samtidigt veta att en vän aldrig kan ersätta ett syskon, för bandet kan aldrig bli lika starkt och självklart. Förr eller senare tar alltid vänskapen slut - bästa väninnan for ever träffar en annan tjej som är coolare än man själv, och därför blir ännu bästare och ännu mer forever... 

Och karlar går inte heller att lita på idag. Förr var äktenskapen livslånga (på gott och ont såklart), och även om någon fick igenom en skilsmässa så hade mannen ett visst ansvar för sin exhustru även efteråt. Både ekonomiskt och moraliskt. Idag finns inget sådant; förhållanden spricker hela tiden, går inte att lita på. De som har syskon kan alltid söka stöd hos varandra när det händer, som endabarn blir man ensam och övergiven igen. 

Som sagt: nu när mina barn är vuxna, mår jag mycket bättre. Men förr blev jag ständigt påmind om hur utsatt jag var. Det var jämt man hörde t.ex. "när hennes man hade slagit henne, åkte hon och bodde hos sin syster". Jaha. Var skulle JAG bo då - på ett härbärge? Eller "när hon hade försvunnit, åkte hennes bror och letade efter henne". Jaha. Vem skulle leta efter mig då? Eller ens märka att jag hade försvunnit? Eller "min bror ordnade ett sommarjobb åt min dotter på banken där han är chef, och med den erfarenheten fick hon senare en fast anställning". Jaha. Vem ska ordna ett sommarjobb åt MINA barn, då? Det fanns det ingen som gjorde...

Jag anser faktiskt, att ska man skaffa barn alls, så förbinder man sig till att skaffa minst två. Och man måste börja tänka på barnfrågan så pass tidigt i livet också, att det är sannolikt att det kommer att bli minst två. 

Har ni tänkt på att ni hade kunnat få det värre om föräldrarna skaffat fler än ett barn? 

Mamman hade kanske en svår förlossning eller depression. Ett äktenskap som kanske inte höll för fler barn. 

Man kan ju inte drömma och önska om något som inte blev. Då får man väl själv avla fram ett antal och ha en storfamilj med fjorton barn. Då kommer det i en klungan att finnas ungar som inget annat önskade än att vara själv. Och själva endast får ett barn då de aldrig fick den uppmärksamhet de behövde. 

Och på alla kalas man barndop som barn så var det inte vi som stod längst fram och skrek efter mer. Inte heller var man snål då man hade möjlighet att dela med sig. 

Betalartikel, men man kan i alla fall läsa rubriken och ingressen:

www.expressen.se/amelia/premium/ingen-kommer-att-ta--hand-om-min-dotter/

Det är en gammal man som oroar sig för hur det ska bli med hans dotter när han dör. Hon är autistisk, endabarn och saknar släkt och vänner. Hon kommer bara att ha sina betalda personliga assistenter, och ingen utomstående kommer att komma hem till henne ibland och kontrollera att hon behandlas väl av dem.

Självklart kommer man att må bättre när man vet att man snart ska dö, om man har flera barn och vet att syskonen har varandra. Om det skulle ha blivit så att ett av dem har blivit barnlöst och ogift. Och även om ett barn inte är fött med sjukdom eller funktionshinder, så kan det hända vad som helst senare. En drunkningsolycka, en ridolycka, en cykelolycka, en bilolycka... och resultatet är detsamma. Nä, jag tycker som sagt att det är fel att ha bara ett barn, och sätta ut honom eller henne till den otryggheten och osäkerheten. 

Det är så EGOISTISKT också, för de som har skaffat bara ett barn har - förmodligen - skaffat det barnet för att SJÄLVA slippa bli ensamma och utsatta på ålderdomen... hade de varit barnkära så hade de ju velat ha flera. Men vad som händer med det barnet när de är borta, det bryr de sig inte om?

Jag har äldre halvsyskon, men de är äldre än min mamma så det är inte riktigt samma sak, det var som jag växte upp som ensambarn. Blev nog alldeles för bortskämd , curlad och ganska egocentrisk av det i kombination med  att vi hade det väldigt (för?) gott ställt. 

Min mamma blev bortskämd och curlad av min pappa hon med, så jag är nog tyvärr väldigt lik henne. Tyvärr. Men jag jobbar på det. 

Jag är ensambarn och mitt barn är också ensambarn. Hade inga problem med att inte ha några syskon, tyckte det var mest skönt att vara för mig själv hemma när jag inte lekte med någon kompis. Har inte heller haft några problem med att vänta på min tur eller dela med mig (sånt får man ju öva på hela tiden, inte bara med familjen). Däremot minns jag att jag tyckte vissa kompisar var rätt jobbiga och oförmögna att se andra i sådana situationer, lustigt nog de med flera syskon. 

Mitt barn har aldrig uttryckt någon önskan om syskon, han har heller inga problem med att vänta på sin tur och han är inte mer bortskämd än grannungarna (i ett område där tre barn är standard). Eller jo, han får ju mer tid med oss föräldrar vilket kanske kan ses som bortskämt men jag vet inte om det är honom till nackdel. 

Som vuxen kan jag tycka att det är rätt skönt att inte ha syskon som man förväntas umgås med vid högtider etc. Min man har två syskon och det är ett jäkla meck med alla förväntningar kring högtider och diverse firanden. Inte för att de har någon speciellt nära relation eller umgås till vardags utan bara "för att det ska vara så". Att uttrycka att man hellre firar jul med bara närmsta familjen hemma och nyår med självvalda vänner verkar vara tabu. Fasar en smula för de konflikter som garanterat kommer komma när svärisarna trillar av pinn eller behöver flytta till hem, kommer hålla mig långt bort då. 

Och inventerar jag min vänkrets och deras relationer till syskon så är det nog bara en handfull som faktiskt har någon sorts nära och genuin relation till sina syskon. En av dem vet nog knappt vilket land ena syskonet bor i. Så man lurar nog sig själv om man tror att syskon är någon sorts garanti för nära relation. 

Alltså. Jag har skaffat barn för att vi ville det. Men tro mig-om de inte ens själva vill ha barn är det helt okej för mig. Jag kan inte kräva vare sig ett eller sju barnbarn. 

Jag vill heller inte vara en belastning för ett barn när jag blir gammal. De ska inte ha dåligt samvete för att de inte orkar ta hand om mig om jag blir dement och sjuk. 

Jag tycker också att det är skönt att själv få lösa de sakerna kring mina föräldrar sedan. Jag behöver inte bråka om arv (vilket är väldigt vanligt). 

Inte säkert att det det påverkar så mycket om man är ensambarn eller inte. Själv är jag ensambarn och har själv bara ett barn, Det var inte planerat så utan det beror på medicinska orsaker.

Har kusiner som har syskon vilka jag vuxit upp tillsammans med. Där var mellanrummet mellan dem ganska stort runt 10 år. De säger att de känner sig lika mycket som ensambarn som jag gjort.

Det finns säkert för och nackdelar med att vara ensambarn men oftast har det en orsak att man bara har ett barn, De flesta vill åtminstone ha två barn och rätt nära varandra i ålder så att de får utbyte av varandra.

Men vilket resonemang...  Ska alla människor ha minst 4-5 barn bara för att vara på den säkra sidan?

Mitt liv är mitt och jag skaffar så många barn JAG vill. Barn får sedan ansvara för sin egen tillvaro - det är inte upp till mig om mitt barn kommer att leva ensam, eller omge sig med 25 egna ungar och en partner.

När jag dör tänker jag högaktligen sluta oroa mig för huruvida folk runtomkring har det bra.

Och nej, alla skaffar inte barn för att "slippa bli ensamma" på ålderdomen. Man kan också skaffa barn för att det låter som ett roligt och kärleksfullt projektet att få skapa och uppfostra en ny människa. Utan att för den skull ha lust att göra det flera gånger om.

Jag är ensambarn från lite struliga förhållanden men det var alltid skönt att komma hem och vara själv, kunna plugga och läsa i lugn och ro osv. Jag spelade piano och då störde jag ingen annan, men mamma fick avbetala på det pianot i hela åtta år.

Om jag hade tvingats dela rum med ett syskon så hade jag nog inte haft så bra betyg som jag hade, och vi hade det knapert så en större bostad var inte att tänka på.

När jag ser vilken otroligt jobbig mental strid det är för min man med ett dödsbo och två syskon varav en helt omöjlig människa, så är jag väldigt tacksam att vara enda barnet till min mamma.

Är inte ensambarn men sladdbarn och växte upp som ensamt barn då mina syskon flyttade hemifrån när jag var väldigt liten. 

De fördelar jag kommer på är mer pengar, mer tid och mer uppmärksamhet för barnet. Men det kan ju vara till nackdel också, allt beror ju på hur barnet och föräldrarna är. 

Ser bara nackdelar annars och är ofantligt glad över att jag hade mina två storasyskon när våra föräldrar blev gamla och knackiga. 

Jag är ensambarn. Så här som vuxen kan jag se att jag var mycket ensam, fick klara mig själv på morgonen från 10 års ålder och var själv fram till 19 tiden, pga mamma jobbade långa dagar på en annan ort. Min pappa fanns inte med i bilden. 

Men jag har inget minne av att jag led av det som barn. Hade ofta kompisar hemma, vi lekte och åt mat som mamma fixat kvällen innan. Visst kunde jag önska mig ett syskon ibland , helst en storebror av nån anledning, men var oClas skönt att bara vara jag och slippa syskonbråk som många kompisar hade. Jag var inte bortskämd med en mamma som var ensamstående,  men fick det jag behövde. 

Hon gick bort alldeles för ung för ca 10 år sen. Det var jobbigt att ordna med allt själv men också skönt att slippa tjafsa med syskon. Idag som vuxen hade jag tyckt det skulle vara roligt med ett syskon, som man har bra kontakt med och kan träffas. Kanske kusinbarn som skulle leka tillsammans. Är väl mest det jag saknar, att min släkt är så liten. Som tur är har maken 3 syskon så vi har kusinbarn på hans sida. 

Jag har två barn, skulle gärna haft fler men haft väldigt svårt att bli gravid och nu är jag för gammal för att få barn.