Varför eller hur kan han inte reagera ?!

Ja jag vet inte men man hanterar sorg på olika sätt. Antar att han varit så ett tag nu, men han kanske har behövt lite tid för sig själv. Samla tankarna för att förstå hur det ligger till själv. Han kanske inte är där mentalt än. 

Jag vet ju inte men om du själv sätter dig med han en stund på kvällen och bara pratar lugnt med han? Kollar hur han mår med en snäll och lugnande ton? Inte ilsk eller så, hjälper inte det?

Förmodligen är han rädd för att krascha om han släpper fram sina känslor. Och det verkar inte läge för att krascha med tanke på att era barn behöver extra stöd just nu. En bieffekt av att hålla ihop när ens inre är kaos är att man blir arg och sur. 

Han behöver finnas för sina barn, absolut. Men det kanske är för mycket begärt att han ska finnas där för dig när det är hans föräldrar dom dött/ska dö. I den bästa av världar kan man stötta varandra i svåra tider, men det är långt ifrån alla som klarar av det. Särskilt när ens barn har särskilda behov. 

jag tror det är svårt att själv hjälpa andra när man själv inte mår bra. Han räcker inte till. Han kan knappt själv hålla huvudet ovan som det är nu vilket visar sig i ökad stresskänslighet, irritation. Jag vet hur det är att ha en man som är misstänksam och mot professionell hjälp  men det är nog det han behöver och lite lugnande, ångestdämpande piller på det. När du beskriver allt det du beskrev som en bråkdel av vad han och ni gått och går igenom beundrar jag er. 

Min man tyckte det var skönt när han väl fick prata med någon men då var vi vid det laget separerade och skulle skiljas. Jag hade varit på honom innan. Jag gick och drog med vad de sa var en oupptäckt depression som nog utvecklades efter ett missfall och sedan vad som följde som inte ens hade med oss att göra utan andra rejäla smällar i livet som råkat hopa sig blev det som det blev. Då jag själv fick hjälp till slut och såg då också vad som var ohälsosamt med vår livsstil och sårbarheten försökte han ändra på sig men det var mycket svårt och också omöjligt för honom. 

Kanske om du själv söker hjälp, går och pratar med någon och ber honom komma med på ett besök? 

När han väl skulle börja prata med någon var det med vilja att det skulle vara en annan man för jag hade hört honom innan säga om det var en kvinna att han trodde att hon bara skulle övertala mig till skilsmässa, att vi två skulle gadda upp oss mot honom. Så funkar det ju inte alls men han var inte uppfostrad, kom från en miljö där han fått lära sig att det är okej att prata på det viset och med främmande, därför var han så misstänksam av sig. 

När jag fick sent missfall efter lång kamp och min depression kom så var jag inget stöd för honom, jag kunde inte ens vara ett stöd för mig själv. Du kan försöka jämföra det med att om någon knappt kan simma själv, hur ska den då kunna bära den andra på sin rygg och få den i land? Det går inte hur gärna man än vill. Finns nåt uttryck att man ska först ha masken på sig själv i ett flygplan för att sedan sätta det på den som är bredvid en om den behöver hjälp el ett barn. Man måste alltså först själv vara fixad innan. Vara hel innan. Vi höll på med en mask och försöka dels rädda oss själva och också den andre, det gick ju inte i längden. 

Så mina förslag är att du först själv går och får hjälp och ber honom komma med om han då kan mjukna upp till det och om det inte går försök få honom att förstå allvaret att han behöver hjälp och ställ ultimatum. 

Fast vi skulle skilja oss sa jag alltid att jag älskade honom, att han var min livs kärlek. Han fattade till sist hur dåligt det var med honom och ville ha mig tillbaka också så då tog han modet till sig och skaffade hjälp. 

Håller tummarna för er. 

Tyvärr är de flesta män trögare än tjära på att söka hjälp.

Vi fick lägga 8000 spänn på parterapi för att min man skulle få höra av terapeuten att han borde söka psykolog för att klara upp sin barndom och sina föräldrars död.

Tänk, det hade jag bara sagt i 4 år då men vad jag säger kan han klart inte lyssna på, jag har ju bara känt honom i 30 år...

Absolut måste han få ha sin tid att läka sitt men han jobbar och jobbar. Barnen behöver honom och han behöver sin tid.
Men tex jag ordnade allt från begravnings fix, läkar besök med familjemedlemmar i deras släkt, barnen som är allvarligt sjuka, vab etc. Och ja jag kraschade rejält. Samtidigt som barnen hade då gjort det en längre tid. Men så nu då när jag tar hand om sjukt barn och behövs finnas iom skolan ska funka osv för henne och dessutom försöker lösa alla läkar tiderna/terapier etc vilket vissa veckor är många (!) Så läggs allt hushållsarbete, besiktning av bil, vab på mindre sjuka barn etc på mig med. Jag är en människa och jag kan omöjligen vara på fler ställen samtidigt. Och jag förstår inte hur han inte kan se detta.. och vilka detta.. han glömmer allt hela tiden och jag ser så många varningssignaler utifrån hur jag mådde då förrut och vill inte han ska hamna där men han vägrar inse och rädd han som sagt kraschar. För han tar inte åt sig av vad barnen är med om längre. Det är som om han stängt av 

Finns där någon i er familj eller bekantkrets som kan hjälpa dig nå fram till honom att han måste få hjälp? Eller så får du "lura" honom och begära terapi för er som par- och familj? 

Hans hjärna har stängt av för att överleva varför han glömmer saker i ett men det där känner du nog själv till då du själv var dålig eller så inte man kan funka på lite olika sätt. När jag var dålig innan honom i depressionen så grät jag mest men hade inte irritation eller vrede så rätt så lam var jag. 

Låter jättesvårt för dig när han inte ser allt du gör.

Tror jobb är en vanlig tillflykt (Jag jobbade också mycket och han med). Eller också har han ett för krävande arbete som kör helt slut på honom så han har inte energin kvar att se allt där hemma och se er. 

Min man blev fixerad/fanatisk vid sin träning och väldigt märkliga dieter som han inte varit åren innan för det kände han väl vara något han kunde kontrollera och fly in i och ett sätt att reglera hans ångest på, få ner den på. Han insåg inte själv han behövde hjälp. Han satte upp helt knäppa tidtabeller för sin knäppa diet så han gick utan näring långt efter det att han borde ha slutat. Sånt konstigt gör han inte idag. Han har svårt att relatera till hur det var då, var nog mest som en dimma och han tycker det är fruktansvärt genant. Det var också vid den tiden han fräste till mig om ett fel han ansåg jag hade på min kropp som jag fick nog vilket han bett om ursäkt för många gånger. Innan dess lite märkligt kontrollerande, svartsjuk som han fick under kontroll men sen återkom. När han tillfrisknade avslöjade han att han alltid varit lite svartsjuk om mig men fattat att det var det han var så därför fast beslutsam om att jag inte skulle fatta det. Också livrädd för sjukdomar, skador - att jag skulle tas ifrån honom i förtid (jag var nära att ryka med en gång då han stod helt maktlös, blev trauma). 

Jag tror att när man blir sjuk så förstärks vissa personlighetsdrag och sårbarheter. Jag är lik de milda i min familj/släkt på del drag men sluppit ängsligheten, velandet, (velandet kan jag tycka är störigt när de ändrat sig typ 199 gånger så då måste jag sätta ner foten och ha ett ultimatum) men också min pappa med andra drag, min pappa mådde också psykiskt dåligt en tid innan i sitt liv men han liksom jag fattade det och sökte självmant vilket nog var mer ovanligt på den tiden. Så jag fattar grejen att du känner igen vissa drag i hur man blir när man är psykiskt dålig med honom medan om andra drag han uppvisar är för dig helt främmande. Min man har t ex överlag mindre tålamod och mer humör men har inte varit dåliga drag då han sagt till när det behövts, men när han blev dålig kickade den igång rejält, en gång när jag skulle svara för mig själv till någon som var dum överröstade han mig direkt och gjorde det till en grej mellan honom och den dumme (så överbeskyddande draget blev också starkare). Man är ihopbakad lite olika. 

Din man är nog livrädd för smärtan han känner och flyr den på alla sätt han känner till. Jag och min man var också livrädda för vår, vi kunde prata om allt annat jobbigt men inte det, det mest smärtsamma, det mest heliga för oss. 

Tänkte tillbaka och kom på att min man också hade en period då han var avskärmad, finns nog olika stadier av allt elände av psykisk ohälsa när man är på väg eller är inne i väggen. 

Vet inte om ni redan har hjälp eller är berättigade till det men tänker om stödfamilj är något ni kan tänka er avlasta er med barnen? Vad man kan gå igenom så det blir mindre stressigt för er? 

Han har nog stängt av, ja. Det är därför han till synes inte reagerar. Människor hanterar sorg olika och jag kan absolut identifiera mig med din man. När det var som svårast med allvarliga sjukdomstillstånd i min familj så använde jag jobbet för att ?stämpla ut? från all sorg, maktlöshet och förtvivlan. Det var mitt sätt att samla kraft för att orka med.

Min dåvarande sambo pratade jag inte med alls om det svåra. Behövde mycket tid för mig själv i fred med bland annat promenader på egen hand och han respekterade det. Ursprungsfamiljen blev det som allt kretsade kring, mina syskon och föräldrar. Så utifrån mina egna erfarenheter tror jag din man behöver tid för sig själv och med sin ursprungliga familj.