Norrut skrev 2023-10-24 03:49:10 följande:
Logoped, då har er son problem med språket? Första skillnaden i så fall då vår inte har det. Hur har det funkat med småsyskon hittills? Och storasyskon?
Första halvåret med syskon var bättre för oss. Lugnare tempo, han var högst 15 timmar i veckan på förskolan och ofta helt ledig, lillebror var en tyst, lugn och nöjd bebis... Men så fort lillebror började röra sig och märkas mer blev han ett störningsmoment. Ett tag visste vi aldrig när sonen kom fram till bebisen om han tänkte klappa honom kärleksfullt på huvudet eller putta och trampa på honom, det kändes helt oförutsägbart. Det var nånstans här han blev fysiskt aggressiv mot oss föräldrar också, slogs, sparkades, bets (så hårt han kunde!), nöps, drog, slet, hoppade och klättrade på sin pappa som han vet har en ryggskada och får ont av det, slutade inte oavsett vad vi sa.
Här ska väl nämnas att vi hade en rad försvårande omständigheter under den tiden i livet (treårsåldern). Inte bara nytt syskon som konkurrens, vi var dessutom trångbodda, så sonen hade inget eget rum att gå undan på, och han var precis tillräckligt stor för att börja undra över pappas rygg och varför hans pappa inte var som andra pappor - men för liten för att hantera tankarna och känslorna kring detta. Vi föräldrar var också påverkade av alla turer kring ryggskadan (som borde ha läkt vid det laget men inte gjort det) med evig rehabilitering, inkomstbortfall, bråk med Försäkringskassan, allt min man inte kunde göra, stress och ångest, noll avlastning. Så just då tänkte vi att det var därför sonen var så jobbig och att allt skulle ordna sig om vi bara var stabila och körde på med lågaffektivt bemötande.
Och ja, det har blivit mycket bättre i 4-årsåldern. Min man fungerar igen, sonen har fått ett eget rum där han trivs, han har insett att lillebror går att leka med och de leker varje dag. Men ju bättre allt runt omkring funkar, och ju längre tiden går, desto svårare har det blivit att bortse från att sonen inte alls hänger med i jämnårigas sociala utveckling. Personalen på förskolan tror att han kommer att behöva stöd i sociala situationer "minst upp i tidiga skolåldern". Kan leka bra så länge det bara är ett annat barn, men så fort nån mer blandas in går det ofta åt skogen. Bästa kompisen på förskolan är en yngre, lättledd kille som sonen kan instagera till att göra dumma saker ("roliga bus" tycker sonen, hans argument är alltid "jag tycker det är roligt!", och att alla andra blir arga och ledsna och säger åt honom att sluta är oviktigt).
Veckan som gick fick vi hämta hem honom från förskolan två gånger, det var första gången det hände. De sa att han inte lyssnade på något alls, störde, försökte rymma i skogen, var i stort sett okontaktbar... de sa att de aldrig varit med om något liknande vare sig från honom eller något annat barn. Upplever att vi har väldigt bra kontakt med förskolan och att de gör mycket - vi har haft extrainsatta utvecklingssamtal, specialpedagog, de har köpt in hörselskydd åt honom (vilket hjälpte) och vi uppdaterar hela tiden varandra. Vet att de numera håller koll på honom och kompisen och särar på dem innan det går överstyr. Punktövervakning, som sagt.
Så... jag vet inte. Antingen är det nåt fel, eller så sotar vi för att det var otryggt i familjen under ett par viktiga utvecklingsår. Förskolan och bvc verkar tro på det senare, men jag minns ju hur han var innan ryggskada och lillebror ... Och han var intryckskänslig redan då, gillade inte sociala sammanhang, hälsade inte på folk, gick undan i ett hörn och hyperfokuserade på en leksaksbil istället, härmade inte oss vuxna osv. Vi får väl se hur 5-årsåldern blir, antar jag.
Ja, han har haft/har språksvårigheter, men det är bättre nu på senare tid.
Han var väldigt snäll och omhändertagande mot sin lillasyster när hon var bebis, men nu när hon är drygt 1,5 år, springer runt och har egen vilja, kan han attackera henne, oftast är det när han är frustrerad och arg över något.
Han kan också ge sig på sin 6-åriga bror och mata slag och sparkar.
Känner igen det där att jag vet inte vad han har för avsikter när han närmar sig lillasyster, ska han klappa henne och leka med henne, eller putta omkull/slita hennes leksak ur hennes hand?
Igår fick han utbrott och drog ner en hel hylla med böcker, välte bord och stolar pga att han inte fick titta på TV före middagen.
Han skvätter tandkräm mot mitt ansikte med flit.
Samtidigt så KAN han vara så väldigt snäll, mild och kärleksfull. Han kan på eget initiativ tex hålla upp dörrar, hämta andras kläder, kramas och vara noga med att dela med sig till andra. Rita en rosa enhörning till lillasyster, då han vet att hon älskar rosa och enhörningar.
Han har nallar som han är noga med att bädda ner.
