Pappan är väldigt glad i straff
Vi har två barn och har hittills varit väldigt samstämmiga i vår uppfostran. Handling får konsekvenser, vi har varit ganska tuffa och tolererar inte vad som helst.
Vi fick vårt andra barn för några år sen, en pojk, och pappan är betydligt hårdare med honom än med den äldre som är en flicka. Konsekvenserna har blivit till rena straff. Tidigare kunde en konsekvens vara att en leksak som använts för att kasta på systern, plockade bort, elle att leksaker plockades bort för att han vägrade städa. Nu saknar saker och ting helt koppling. Idag slog den yngre i sitt finger så det blödde. Plåster var inlåsta på toaletten där pappan satt, så jag tröstade och lovade plåster så fort pappan var klar. I väntan på det, knölade sonen ihop en av systerns teckningar. Jag bannade och pratade med sonen. När pappan kom ut och hörde vad som hänt, blev straffet att sonen inte fick nåt plåster till sitt sår, för att han betett sig illa mot systern.
Jag har pratat och pratat med pappan, men han vägrar ge sig. I min värld finns ingen koppling mellan en knölig teckning och att neka plåster (som förvisso inte behövdes, men som säkert kändes bättre när man är 4). Han å sin sida, gnäller på att jag är för mesig och att sonen uppenbarligen inte slutar med min metod. Med tanke på alla straff som delas ut, lär han sig väldigt lite med pappans metod också.
Hur kommer man vidare? Det är så tydligt att pappan är hårdare med sonen än med dottern dessutom, vilket också stör mig.