Student och gravid

Hej!
jag behöver så mycket tips och råd som jag kan få då jag håller på att bli galen?
För snart 2 veckor sedan plussade jag på stickan (oplanerat gravid) och det kändes som att hela min värld vändes upp och ner och sedan dess har jag inte kunna sluta tänka på min graviditet. Jag kände mig helt förkrossad och kunde inte sluta gråta. Jag kan inte få barn? Jag är bara ett barn själv (känns det som)? Jag är inte stabil nog? Bokade en tid hos en gynekolog dagen därpå för abort rådgivning och fick veta att jag var gravid i vecka 6 (min pojkvän sedan 2,5 år tillbaka var med) och helt plötsligt så kände jag en pust av pirr och glädje - ska vi bara köra? Vi vill ju ändå bilda familj tillsammans? 

Men sen har känslorna pendlat sedan dess, från en väldigt stark känsla av att absolut inte fortsätta graviditeten till en extrem längtan till att bli mamma. 

Men det finns några problem. Jag bor i Linköping och går mitt tredje år på universitetet, och min pojkvän bor i Stockholm. Jag är en person som ÄLSKAR att vara spontan, jag ägnar mig mycket åt studentaktiviteter som innefattar en del festande. Är jag redo för att ta mitt pick och pack och flytta hem till Stockholm? Att avsluta mitt kapitel i Linköping i förtid? säga hejdå till mina vänner och min egna lägenhet, för att köra allt på distans till examen? För jag kan såklart inte gå igenom graviditeten utan min partner. Och när barnet väl kommer så har jag ingen inkomst över huvudtaget? 

Det ovan får mig såklart att känna att abort är det kloka valet i våran situation. Samtidigt som jag känner mig dum och får extremt dåligt samvete över att jag väljer att inte behålla ?barnet? för att jag inte är redo att ge upp mina ungdomsår? känner mig som en dålig mamma, innan jag ens är mamma? Kommer det kännas tomt efter en abort? Sedan jag var liten har jag alltid vetat att jag ska bli en mamma och det är min absolut största dröm i livet, men kan jag bli det nu? 

Känner någon igen sig i detta så får ni gärna kommentera, alla tips och invändningar är till hjälp. 

ps: jag har precis fyllt 25 och min pojkvän är några år äldre. Vi har en jättetrygg relation och vi båda vet att vi vill spendera våra liv tillsammans.