Går under av att bära oss båda

 

Har du pratat med honom om hur du känner? Förklara precis ditt sista stycke. Har själv stått bredvid en deprimerad partner och det är supertufft!! Man sätter sig själv åt sidan, för det finns inga alternativ, men det klarar man inte hur länge som helst. Prata med honom! 

Är detta verkligen det liv du vill leva? Är detta ditt drömliv....? Tänkte du att du kan leva lycklig på det här sättet? Knappast va. Så prata med honom om att det blir för mycket och önska honom lycka till. Du måste värna om din egen hälsa här.

Det har jag. Och han mår alltid bara sämre av att känna sig otillräcklig när jag förklarar att jag inte får vad jag behöver eller önskar av relationen. Så vi kommer liksom inte vidare heller. 

Hej
Det är jättetufft att vara anhörig till någon som är deprimerad. Jag råder dig, om du inte redan har det, att söka stöd för egen del.

Du skriver inget om hur länge det har pågått, vilken insikt han har i sin sjukdom eller vilken hjälp han har sökt/fått.
Har han kontakt med vården, medicinerar, samtalsstöd? Jobbar han eller är han sjukskriven?
Är det första depressiva episoden eller har han haft liknande perioder tidigare.
Hur öppen är han med andra anhöriga om sitt mående eller är det "er" hemlighet.

Massa frågor, jag vet...och du besvarar om du orkar såklart.

Jag har vuxit upp med deprimerad pappa och en mamma med borderline.
Jag vet hur ens liv, behov och drömmar kan försvinna i någon annans mående.
Men kom ihåg att du har lika rätt att må bra och ansvaret för hans mående är hans, inte ditt.
Du kan vara stöd till honom men det är han som måste vilja och söka hjälp och sen göra "jobbet"

Ta hand om dig

Han har haft kontakt med vården men upplevde inte att den hjälp han fick fungerade, så han gav upp den biten. Som han uttryckte det sist jag frågade så försöker han bara rida ut stormen. Och han arbetar, har aldrig varit sjukskriven för detta. 

Det är mig veterligen första gången men han har varit dålig till och från rätt länge, två år nu. Ibland bättre, ibland sämre. Och han är väldigt sluten kring detta. Jag får tvinga honom att prata med mig ibland, för att jag ska förstå vad det är som händer. Han berättar inget spontant. Jag vet att han tidigare har haft en nära vän han anförtrott sig åt, men de har inte så god kontakt längre. Annars pratar han inte med någon. Men sen skulle han nog inte prata med mig om vilka han berättar för heller. Han har uttryckligen bett mig att inte diskutera detta med våra gemensamma bekanta också. Så det blir väldigt ensamt. 

Jag har en psykolog-kontakt men det finns sällan tid att avhandla allt som sker i livet. Det är mycket annat i bagaget för min del som tar plats i den kontakten. Har själv också vuxit upp med en personlighetsstörd förälder så att åsidosätta mig själv till förmån för andras behov sitter väldigt mycket i ryggmärgen.

Han har väldigt svårt att prata, svårt med samtal... Jag har flera gånger funderat på om parterapi kan vara en idé...?

Hej! 

jag lever i exakt samma situation som du TS, det är fruktansvärt jobbigt och tärande. 

Vill finnas där och ha vårt förhållande men det är så jobbigt när denna helvetes sjukdom står emellan som en stor avgrund. 

vill du höras och diskutera mer kan vi ta det i pm/dm? 
Vill inte ge ut för mkt detaljer öppet. :) 

kan va fint att prata med någon som sitter i samma sits.

ta hand om dig!!