Hurdan kontakt med barnbarn och vuxna barn

Ibland bestämemr sig mamman i familjen för att mobba mannens släkt och då får man inte träffa barnbarnen

Varför är det så tror du? Verkar ganska vanligt att kvinnor nobbar/mobbar mannens familj och vill bara umgås med helst sin mamma och resten av sin familj. Varför tillåter mannen detta? Det är ju även mannens barn. Mamman kan ju inte bestämma allt. 

Jag har själv nära relationer med mina föräldrar och de har engagerat sig från start i mina barn. Mannens föräldrar håller sig till högtider och relationen mellan mannen och hans föräldrar är rent praktis. inga känslor eller djupa samtal där inte. Vi har så olika familjebakgrunder. Farföräldrarna vill inte trots att jag uppmuntrar kontakt medans mina föräldrar frågar om vi behöver hjälp med barnen eller om de bara kan få låna dem lite. Själv vill jag också vara som mina föräldrar när jag blir mormor/farmor. 

Svärmor hämtar barnen på fritids/förskola en gång i veckan o har gjort från start. När dottern var bebis kom hon o gick en barnvagnspromenad med henne 1 gång i veckan. Jag förstår inte dom som är så emot sina svärmödrar (om dom inte utgör en livsfara för barnet), jag får så mycket avlastning och det ger barnen så mycket. Det är så fint att se hur dom älskar sin farmor o att hon kan ge dom hela sin uppmärksamhet. Mina föräldrar bor tyvärr 40 mil bort, så dom träffar vi bara 1-3 ggr/år och dom har inte alls samma fina kontakt tyvärr.

Dst är hemskt att vissa förvägrar sina svärmödrar kontakt med barnbarn för att de kanske tycker att deras familj är bättre på nåt sätt. Alla barn förtjänar ha kontakt och få kärlek från sina mor- och farföräldrar, så länge det fungerar bra. Det är omöjligt att kunna upprätthålla en bra relation mellan barn och barnbarn om man inte får träffas och det är definitivt inte rätt mot barnen, när de själva inte valt det. Det är hemskt och oansvarigt att förvägra barn kontakt med mor- eller farföräldrar. Det är en rikedom att ha människor omkring sig som genuint bryr sig om ens barn. Så sorgligt att vissa inte förstår detta pga några konstiga egoistiska skäl. Det finns barn som inte har några mor- eller farföräldrar och kanske inte heller vare sig fastrar eller mostrar. Sen finns det mor- och farföräldrar vilka inte bryr sig eller orkar med sina barnbarn. 

Barnens farmor och farfar är skilda och bor 50 respektive 80 mil bort. Farfar fick barn samtidigt som oss och har aldrig fattat att han är farfar också. Farmor blev aldrig riktigt intresserad av barnen. 
Morfar dog när barnen var 4, 10, 14 och 15. Bodde 4 mil från oss men nån kontakt fick de aldrig. Mindes aldrig vad de hette. 
Mormor bor 500 m bort och efter 30 år har hon inte fattat att hon har barnbarn
Inte en enda gång har hon tagit ut nåt barn i vagn, umgåtts med, "lånat" eller lärt känna, avlastat/hjälpt oss med någonting. 
Och jag menar aldrig. 
Min mormor och morfar var tvärtom. Det är så synd att mina barn aldrig får veta hur fint det kan vara att umgås med mormor och morfar som jag gjorde. Min man har samma erfarenheter. Våra föräldrar fick enorm stöttning med oss men det tycks ha fallit bort någonstans. 

Till #3
Det är verkligen sorgligt att det är så. Hur kan man glömma bort om man själv fått avlastning? Det är verkligen inte självklart att alla mor- eller farföräldrar ställer upp för sina barn/barnbarn, så de som får hjälp borde känna sig lyckligt lottade. Sedan är det supertråkigt att vissa förvägras umgänge med sina barnbarn, även fast de är helt normala och vill bara väl. 

Tror mer att det är skillnad på familjer och familjer mer än att det skulle vara en könsfråga.

Jag och mannens familjer är helt olika när det gäller hur man umgås som vuxna i familjen. I min familj umgicks vi nära och ofta, firade alltid högtider och bemärkelsedagar ihop och åkte ibland på semesterresor när alla vi barn var vuxna. Väldigt nära kontakt alltså.

I mannens familj har dom knappt umgåtts som vuxna i jämförelse, föräldrarna tillbringade vintrarna utomlands på långsemester så inga jular tex. De valde också att flytta 40 mil bort från sina vuxna barn när de gick i pension. Kontakten har oftast varit per telefon någon gång i veckan. Dom är snälla och så men har väl träffat våra barn i snitt några gånger per år. 

Vi har svårt att komma intill våra barnbarn. Det är kvinnorna i våra barns familjer som styr och kvinnorna ser hela tiden till att premiera sin egna sida och mormor och morfar.  

Vi har tagit upp det med våra söner men det blir aldrig någon förändring så vi har gett upp.  

Mitt barnbarn är min dotters barn. Jag är bara morfar. Skulle hon vilja flytta långt bort och jag bara kan se mitt barnbarn någon gång om året så blir det så. Då hanterar jag det. (Det kan eventuellt bli så).

Jag träffar mitt barnbarn 1-2 ggr i veckan vilket jag uppskattar. Passar henne ett par gånger i månaden. (Min dotter är ganska ung så jag vill att hon får göra unga saker med och inte bara mammasaker)