Bebis skrattar bara åt pappa/andra

Hej,

jag är ganska ny här men jag behöver lite stöttning, för det känns som att när jag bollar detta med andra blir reaktionerna ?men ojjj? eller ?va, min dotter/son skrattar alltid åt mig!?

vi har en liten bebis på 7,5 månader. Jag är föräldraledig, är med vår son dagarna i ända (eller ja, tills pappa kommer hem - då delar vi på kvällarna). Jag försöker tänka ?nytt? för varje dag som kommer, så att det inte ska bli för enkelspårigt. Han ler åt mig och pratar mycket, men han skrattar aldrig åt mig. jag kan kittla honom, busa, dansa och göra grimaser. så fort pappa kommer hem, skiner han som en sol - skrattar direkt om så pappa blåser lite på honom, han skrattar även åt andra närstående. 

När han föddes tror jag att jag kan ha haft en kortvarig förlossningsdepression(?), jag kände inte den där direkta förälskelsen folk pratar om, men jag kände ändå att ?jag skulle mörda för dig, för dig ska jag göra allt? (om ni förstår vad jag menar?). När han skrek första 3 veckorna, blev jag bara ledsen. Vad gör jag för fel? Vad behöver du? Lite den känslan. Jag grät samtidigt som jag försökte trösta honom, många gånger steppade hans pappa in för att ja, jag var ju ett vrak.

jag skriver med ovanstående information ifall det har en påverkan på hur ni svarar/tänker om mitt dilemma. 

Därutöver, när han blir ledsen eller ska somna, då är det jag som gäller. Pappa eller någon annan är inte alls lika värda när det gäller tröst/komma till ro. Men detta med det uteblivna skrattet skär i mammahjärtat, samtidigt som jag är så glad över att han har en så fin relation med sin pappa. Det får mig att fundera, är jag helt enkelt en skittråkig mamma, eller är det de 3 första veckorna som gjort att han inte skrattar åt mig?