Mitt hjärta går sönder

Du måste se till att barnet får hjälp och det genast.

Du kan också ansöka om föräldrastöd via soc. Där kan du få möjlighet att prata och få redskap för egen del. 

Finns det någon mer förälder? 

Tack för ditt svar. ja pappan finns Med, vi är inte separerade. 

han är bra i dessa situationer. tar Undan, lugnar ner, osv. 

vi sa nu idag att vi måste söka hjälp åt honom men vet knappt vart vi ska börja. 

men precis nu hände faktiskt något ovanligt. han ropade på mig från sängen. Jag tvekade att gå in för trodde att han skulle fortsätta skrika på mig. Efter en stund gick jag in ändå och då höll han upp armarna och bad om ursäkt. Men han sa också "jag är inte arg på dig längre". Så han upplever det som att det är jag som gjort något dumt trots att det var precis tvärt om. 

så jag tolkar det som att hans känsla är att det är jag som framkallar hans ilska. 

Där jag bor finns vägen in till BUP, man skickar in en egenremiss tror jag. Eller ringer HC.

Det är väl lite olika i olika landsting men det är ju väldigt enkelt att söka fram. https://www.bup.se/kontakta-oss/en-vag-in/

Håller med

Låter som något inom,NPF. sök BUP säger jag också, Medan du väntar, se om du kan minska barnets stressnivå. Det kan delvis bero på för hög Stress, för långa dagar, för mycket intryck mm. Ge mycjet kärlek och positiv bekräftelse vid positiva beteenden. 

ja vi försöker minska på lek osv men är så svårt att veta var gränsen går. Idag skulle vi bara till centrum och köpa en grej. Blev kvar, åt middag och hängde med några vänner. Skulle vi tydligen inte gjort. när vi kom hem blev det hus i helvetet.

ja Vi misstänker ADHD men skolan har inte tyckt att utredning varit nödvändigt då han sköter sig (där). Men kanske får trycka på att det inte är så enkelt hemma alla gånger. 

han vill alltid att det ska hända något. Har väldigt svårt att ha tråkigt vilket vi försökt jobba på. men blir ju ofta att man aktiviterar med att gå ut och cykla, leka med kompis eller likande. Vilket jag förstår nu kanske blir för mycket. Ska försöka aktivera med lugnare saker så som Lego, pyssla rita osv.

känns som att vi försöker och försöker och ändå blir det fel. 

Han favoriserar pappa men samtidigt är det jag som får ta alla nej och alla fighter. För det är mig han frågar, tjatar på, gnatar på mm. Det är alltid jag som är dum dum dum. 

Önskar att jag kunde ge dig en stor, stor kram! Ska ge dig konkreta råd i alla fall.

1. Börja med att kontakta familjebehandlingen på socialtjänsten och kolla även om ni har någon ABC-kurs där ni bor. 
2. Kontakta en väg in på BUP.
3. Sök eget samtalsstöd och ta dig tid att göra egna saker som du mår bra av.

Soc har ofta bättre resurser och kan ge er snabbare hjälp. Konkreta tips på hur ni ska agera för att vända det här beteendet. BUP har i de flesta landsting lång väntetid, men hjälper er son på ett psykologiskt plan och kan hjälpa er att stötta de tankar och känslor han har.

Beteendet måste trots allt bottna i något. Har ni pratat med sonen om varför han agerar såhär? Om inte så gör det. Gå absolut inte in i självförsvar om han säger att du gör honom arg, utan ställ i så fall följdfrågor. Lyssna. Avrunda med något lite lättsammare och positivt. Du kan avsluta samtalet med att tacka för att han berättat eller att du uppskattade er pratstund. 

När han är lugn pratar ni tillsammans med pappa om hur ni ska agera framöver. Vilka regler ni har hemma och vilka konsekvenser det blir om man inte följer dem. Låt han vara delaktig att bestämma vad som ska hända. Försök att inte bli ledsen eller arg när han agerar ut. Är ni hemma så ignorera och gå därifrån. Uppmärksamma allt positivt i vardagen. Det behöver inte vara att berömma allt för det kan bli överdrivet. Men lite kli på ryggen, titta på eller vara med när han spelar eller liknande.

Han borde förvisso ha dåligt samvete om han gör dig ledsen eller agerar på det sättet. Tänker direkt att han har autism/adhd när jag hör hans beteende. 

Men! Vill också lugna dig med att de allra flesta människor tycker att det är motparten som gjort fel när det uppstår konflikter. Det var kollegan som var dum i huvudet, det var syskonet som började, det är ju faktiskt partnern som aldrig städar eller aldrig passar tiden.... De flesta kan se sin egen del när konflikten lagt sig och be om ursäkt men barn behöver lite hjälp, vägledning och tid på sig. Din son verkar fastnat i att du gjorde honom arg. Vilket du ju gjorde, för du gav honom en tillsägelse. Det betyder inte att han inte agerade dåligt och gjorde fel. Han kan vara arg och ändå förstå att han behöver be om ursäkt för sin egen del. Men då då behöver ni prata med honom och hjälpa honom förstå det.

Hur är din man.. är han våldsam? 

Lite uppdatering från mitt håll.
Situationen har blivit lite bättre. Sonen lyssnar mer, färre utbrott och han har varit något gladare på senaste tid. 

MEN utbrotten kommer ändå ibland, om än glesare. Igår var det över en strumpa som satt fel så det är ofta bagateller. Har insett att jag är hans slagträ, han tar ut all ilska över mig, även om han sekunden innan kan ha varit hur gullig och fin som helst. Verkar som att han utnyttjar att jag alltid kommer att finnas där. Han vet att min kärlek är villkorslös och tar ut allt han känner på mig. 

Vi har under senaste månaden fortsatt jobba på lågaffektivt bemötande vilket hjälper att undvika utbrott men om de ändå kommer är de ändå fruktansvärda. Jag har lärt mig att håll mig lugn och då därifrån men han fortsätter provocera när han sätter den sidan till. 

Jag har varit i kontakt med BUP som i princip bara gav oss råd om en bok samt att kontakta vårdcentralen. Kände inte att jag fick mycket stöd. Trodde BUP skulle hjälpa till att boka möte osv, men de hänvisade bara vidare. Jag tycker att dom förminskade problemet. 

Allt detta tär på min och mannens förhållande så just nu är vi väl i princip redo att separera. Vi vill dock inte röra till det ytterligare för sonen och har därför inte förmått oss att agera på det. 

Ibland mal kvarnarna långsamt.
Boka in VC, börja där. Försök få gehör där för att barnet faktiskt behöver någon form av hjälp innan han blir för gammal. Detta kan leda till att det blir BUP så småningom om ändå.
Ni behöver prata mer med skolan också. Även om de inte sett så mycket av hans beteende än så lär det komma, i takt med ålder och troligen en oförmåga att hantera situationer. Nu är det hemma utbrotten sker men det kan ju bli i skolan också sen. 

Puffar tråden för att ventilera lite. 
på sätt och vis har situationen blivit Lite bättre. inte riktigt lika mycket fula ord och framförallt kan jag nog hantera/ignorera dem lite bättre. 

Men ändå, jag känner mig så maktlös. Vet liksom inte hur jag ska kunna strukturera Upp saker på ett bra sätt. 

allt som ställer lite krav på sonen är en stor kamp. Att ta ett bad, att göra läxor, att tvätta händer, klä på sig osv. Är inte rätt kläder rena så blir morgonen ett helvete. Blir saker inte som han tänkt sig så går jorden under. 

Jag känner att hur jag än gör blir det fel. Är jag för mjuk, för hård, för snäll, för sträng? Inget blir bra Känns det som. 

vi har bra rutiner för saker, försöker sätta lagom med aktivitet,
ställa lagom med krav men inget blir bra! 

jag känner att all min energi går till detta och jag orkar knappt sköta mitt jobb längre.  

på måndag ska vi på Samtalsstöd i kommunen, vi har bett skolan utreda adhd. Har anmält mig till kursj hos kommunen. 

men liksom vägen till svar känns oändligt lång och energin finns knappt som den är. 

att alltid vara sämst, dum i huvudet, alltid göra fel osv. Jag orkar inte mer. 

visst är han kärleksfull stor del av tiden, och även rätt  medgörlig  när han är på det hundörat. Men så fort det ställs krav så faller hans liv enligt honom. 

Idag fick jag tex släpa in honom i skolan för att få dit honom. Att börja sin dag men en 1-timmes kamp om kläder, tandborstning och sen ett låångt utbrott om att inre vilja gå till skolan. när jag då själv ska ta mig an mitt eget finns inget kvar. 

har sjukanmält mig idag och undrar hur jag ska klara mig från att bli helt galen. 
vad gör man?

Låter som ADHD, personer med ADHD är ofta mycket kravkänsliga. 

Hur gammalt är barnet?

Min systers jätte
snälla och duktiga tjej har liknande. får galna raseri utbrott av små saker. Hon har ingen diagnos, men känsligt barn o väldigt typiskt snälla flicka syndrom.
som är såååå snäll och duktig överallt- brakar hemma.

men försök få hjälp för att kunna hantera det ❤️ 

Ville bara skriva så du vet att det inte är så ovanligt, och att ?normala? barn kan få liknande utan att vara nån diagnos eller så

Läs på om diagnoser PDA- patalogic demand avoidance. Min son
på 12 med adhd kan vara liknande som du skrev ovan. Hade bara läst ta när jag skrev mitt andra svar.

Han har adhd diagnos. 

Helgen kaos som vanligt. 
vi skulle leka med lera tillsammans Vilket han gärna ville. Men först klippa naglarna ja jag som nu är så långa att det ser äckligt ut. Han totalvägrar och jag tappar det, försöker tvinga honom till den grad att han får världens utbrott. 

orkar inte vara pedagogisk mer. Han ljuger, skriker, säger fula ord osv och ändå ska man vara lugn och pedagogisk. Jag har det inte i mig längre. 

han sitter och leker med sin syster. Gör sånger om hur ful och tjock familjen är. Helt oprovocerat. säger att han hatar mig och att han önskar att jag dog. Att han vill bli föräldralös. igår utlöstes det av att jag tillrättavisade honom när han svor, inget mer än så. 

jag har börjar skicka upp honom på sitt rum så fort han säger fula Ord. Utan någon varning. Verkar bita lite. Men så sitter han där ändå. Kränker folk med ett flin på läpparna. 

vad har jag gjort för fel i uppfostran? Hur kan det ha gått så snett? han är så snäll egentligen. Vill alla väl. 
men just nu har han så mycket ilska mot oss som familj. Oförklarlig ilska. Vi försöker bara vara snälla och hjälpa honom. 

Börjar gå in i en depression känner jag. Vill inte mer. Orkar inte mer. Känner att jag bara vill vara själv och skita i allt. Inget kul längre. Hur blev det såhär? Vi är fina människor. Gör allt för vårt barn. Ändå är han så arg på oss. Förstår inte. 

Imorgon ska han Träffa en psykolog. Får hoppas att det leder till något. 

 

Läste på men det känns inte som detta. Snarare adhd och beteendeproblem. 

nu efter sitt utbrott däckade han totalt i sängen. Vill inte göra annat än sova. 

tycker generellt just nu att allt är tråkigt. Eller det mesta iaf. Har väl snurrats in så mycket i sina negativa tankar att det är svårt för honom att vända på det. 

Ska försöka få till lite egentid. Funderade på att åka och bada med honom idag men tappade listen när han beter sig så illa.