Känner inget för oplanerad son. Blir det lättare?

Det kommer, bara du engagerar dig. Barnet har varit ute EN DAG. En del kvinnor hittar inte moderskänslorna så snabbt, så hur ska vi män kunna göra det som inte burit runt ungen i 40 veckor? 

Nästa gång ungen skriker, lägg honom på din bara mage och bara andas, efter han blivit bytt och matad naturligtvis.

Även pappor kan drabbas av depression efter att ha fått barn.

Ni kommer snart börja gå på BVC och där kan du prata med personalen och få hjälp hur du ska gå vidare.

Du kommer säkert tycka det blir lättare med tiden, nu är allt så väldigt nytt. Men sedan kommer det svarsleenden, kommunikation, en liten som kommer se upp till dig och att du är den bästa i hela världen.

Min pappa tyckte de första 2-3 åren var rätt tråkiga och att det sedan blev bättre. Och dä är han en jättefin pappa. Många män har svårt att knyta an så tidigt, barnet klarar sig inte utan mamman och väljer ofta mamman framför pappan första åren. Det är normalt även om det kan kännas tungt. Du får bara finnas där, ta plats i barnets liv, hud mot hud nu i början. Du kan ju inte mata kanske men bada barnet, ta de uppgifter som går. Det kommer! 

Du måste släppa pressen på dig själv.. du övertänker. 

Vi kämpa i två år med att få vår första och min man hade jättesvårt att känna något innan vår son föddes. för han var det svårt att förstå att det var på riktigt. Men när han föddes börja de sakta lära känna varandra. 

nu har vi både en tvåa och en tredje på väg och han säger fortfarande att han har svårt att känna något innan de födds och kärleken kommer efteråt. han har även kommit till insikt med att spädbarns ålder är inget för han, utan det är när de blir med aktiva och verbala han tycker att det är som roligast att vara förälder. 

Så släpp pressen att du måste känna något och tillåt dig lära känna det nya lilla livet. och låt kärleken växa fram. 

Det har ju bara gått EN dag.
Känslorna du har nu kan finnas hos både mammor och pappor.   Ta det lugnt,  tveka inte att ta hjälp av BVC,  berätta hur du känner, jag lovar att det är inget nytt för dem! 
Min exman kände liknande, vår son var inte planerad, men han sa JA till att behålla.
Han ångrade sig efter halva graviditeten och flyttade ut.  Han var med när sonen föddes, men känslorna fanns inte riktigt där, och han ville inte bo med oss.
Han kom och hälsade på någon gång i veckan, men visade inget direkt intresse för honom.
Det blev bättre med tiden och han flyttade tillbaka hem.
Efter två år ansökte jag om skilsmässa, och den gick igenom när sonen var 2,5 år.
Vi hade varannan vecka boende, och jag tror att det var först då som han på riktigt började avguda sin son.
Sonen, som nu är tonåring, har varit allt för honom sen dess.   

Jag tror tyvärr inte det kommer ändras. Barn är liksom inget roligt! Grattis till att aldrig mer i livet kunna koncentrera dig på nåt annat än din unge! Ditt egna liv tog helt krasst slut igår! Från och med nu består ditt liv av att passa upp på en annan människa. Du kommer få lägga dina egna intressen och känslor åt sidan. Det är bara denne lilles välmående som gäller. Känner du inget från början så blir det ju inte roligare när ungen kommer få större behov, kräva mera, ni kommer båda lida av sömnbrist och än mera tappa intresset för varandra. Ni kommer mest vara trötta och osams.
Just nu är det rätt lugnt, barnet kräver egentligen inte så mycket mera än grundläggande behov. Han är i alla fall där ni lägger honom, om än kanske högljudd. Vänta tills han börjar få attityd, egna åsikter, kräver underhållning på en helt annan nivå och är alldeles för rörlig. Då börjar utmaningen på riktigt! Dina tidigare intressen byts ut mot att analysera barn-avföring, "Är det här normalt? Varför är alla barn så före mitt barn??", dina enda vänner är andra småbarnsföräldrar, ditt liv består av lekparker, "Babblarna", torka spyor och smakportioner.
Men men, kör bara, "det blir kul!", som de säger.....