Har en treåring behov/ nytta av längre resa? Hur gör ni ?

För oss är det otroligt viktigt, högsta prioritet faktiskt, att vårt barn får en god relatiion till sina närmsta släktingar, och känner sig hemma i båda våra länder. Vi reste första gången när barnet var tre månader och har, med undantag under pandemin, tillbringat några veckor till några månader hos släkten varje år. Det har blivit dyrare och mer komplicerat, och tar nu 20 timmar om vi gör resan i ett svep och kostar 10-15.000 per person. Vi tänker att det främst är för vår sons skull, för hans känsla av tillhörighet och rötter. För att han ska ha mormor, morbrödrar osv som är en del av hans liv, inte bara snälla personer som hälsar på ibland. 

Men människor är olika. Min bror som bor mycket närmre och som tillbringar somrarna i samma region hälsar på våra föräldrar bara 1 dag om året, och det tycker han räcker för sin dotter. 

Du får själv känna efter vad som känns viktigt för ditt barn. 

Ja de minns det rätt länge efter. Du kan dessutom ta bilder när ni är där som ni kan titta på och minnas när ni var hos mormor-det tycker min treåring om. 

Jag har inte lika långt men har åkt 5,5-7 timmar tåg el bil med min 3-åring till släktingar, den resan gör vi 2 ggr per år. Han minns längre än vad jag trott och kom ihåg flera rum när vi var där sist.

Kan ni inte göra så att ni reser dit men när ni är där så får de flesta som vill ses komma till er, så ni slipper flänga runt så mycket? Några kanske kan komma samtidigt så får ni nån lugn dag också?

Förstår att det känns omständligt och det kan vara lite tungt att resa med barn, men preppa ordentligt innan med små lådor med frukt, majs, gurka, havrekuddar och dyl. Böcker, iPad, klistermärkesböcker, nån ny leksak som kan sysselsätta ett tag. Packa lätt i övrigt.

Vill du inte så kanske du inte ska? 

Heldag på tåg gick jättebra för min 4åring förra sommaren. Kortare restider samt heldag i bil har de åkt tidigare.

Med tanke på att det är till släktingar är det klart barnet har nytta/glädje av det dock! Kanske minns han inte resan i sig om flera år- men upplevelser handlar inte enbart om att ta med sig minnen till vuxenlivet utan att njuta i nuet. Och att ge förutsättning till goda relationer till släktingar är ju något han kan bära med sig hela livet. 
Mina barn är ganska olika, men för äldsta var det redan som treåring väldigt viktigt/värdefullt att ha koll på sina släktingar och andra viktiga personer i livet. Han vill gärna veta vilka han "hör till" eller hur jag ska kalla det.

Tack för era svar. Jag vill gärna åka, men jag vill min sons bästa. Han tycker inte om att resa långt idag, gnäller redan efter en halvtimme, timme i bilen och blir lätt trött av nya intryck. Dessutom skulle resan rubba mycket på hans rutiner, vi måste väcka honom några timmar efter han somnat om vi tar ett färdsätt. Men den största boven är nog ekonomin. Att resan är väldigt dyr....

Vi brukar resa _långt_ med ungarna vartannat år (med undantag för pandemin) till makens hemland, Australien. Blir mer och mer komplicerade resor för var gång (rutter försvinner/ändras, flygbolag konkar/nya kommer o.s.v.). Senaste resan var följande: tåg till Västerås, 30 minuter. Buss till Arlanda, 1,5 timmar. Vara på Arlanda i strax över 3 timmar innan boarding. Flyg till Köpenhamn. Flyg till Singapore. Flyg till Sydney. Bil till Canberra. Allt som allt tog det runt 38 timmar. Familj på två vuxna, och fem barn på; 7 år, 6 år, 3 år, 2 år och 0 år. Ja, man ruckar på rutiner, och ja, även mina ungar kan bli gnälliga efter 20-30 minuter i bilen, men det är annat när man ska resa långt ändå. Absolut dyrt också, senaste resan gick på närmare 100 000 bara för flygbiljetterna. Men vi ser vikten av att barnen får en relation till sin släkt där nere. Så hör jag hur du "klagar" på att ditt syskon inte åker till er - vilket såklart går att diskutera, men det blir ändå lite skillnad på resa HEM till hemtrakterna till släkt och vänner och föräldrar och syskon, kontra andra hållet. Vi förväntar oss inte att makens släkt med familjer ska resa till Sverige såsom vi reser till Australien, det är ju trots allt vi som valt att leva så långt ifrån alla. Så kommer såklart svärföräldrarna ofta hit, men det låter på dig som att din mamma också reser till er emellanåt. Så jag tycker absolut det är rimligt att resa dit med ert barn, men om ni ni nu inte har råd så har ni inte det. Kanske vänta ett halvår till och res då?

Det finns massor av saker man skulle vilja ge sina barn, som faktiskt är rätt svårt att få ihop i livet.

Min pappa var "dålig" på att prioritera att åka och hälsa på sin mamma och hon var inte speciellt förtjust i att komma till oss. Som barn blir då relationen något helt annat än den till mammas syskon och föräldrar, kusiner och fastrar som mamma prioriterade.

Hur föräldrar gör speglar vilken relation barn får med släkten.

Med detta sagt så tänker jag att att du som vuxen behöver göra valet för hur trevligt, kostsamt och värt besväret det blir för dig att åka hem. Visst är det visst besvär men du får ju också se din treårig i det där nya sammanhanget och lära känna släktingar i en annan roll. Du kommer ju också ha utbyte och visst minns en 20 åring inte vad den gjorde vid 3, men en fyraåring minns. Och det blir lättare med telefon och relationen framöver när man faktiskt träffas.

Säg att ni inte har råd just nu. Så kan ju din mamma välja om hon vill betala resan åt er. 

En treåring minns inte en resa särskilt länge men kan ha kul när man väl är där. 

Så gör det du vill för din skull, inte för att hen ska ha minnen för lång tid framåt osv.

Jag har heldags resa till min släkt och har sett det som självklart att jag hälsar på åtminstone en gång om året. När äldsta sonen var tre blev det tre resor, eftersom jag var föräldraledig med småsyskonet. Reste själv med båda barnen alla gångerna - klart det går om man vill/orkar. Däremot hade jag inte åkt runt varenda dag när jag väl var på plats, nån måtta får det vara!