Syster kräver mer av mig än jag kan ge
Jag har en storasyster (3 år äldre, vi båda är i 30 års åldern) som går igenom ett uppbrott just nu och skiljer sig från sin man. De har även en liten dotter. Kruxet är att de inte har råd att flytta isär, utan de behöver sälja sin lägenhet (på en marknad där de högst troligen kommer gå med stor förlust) innan de har råd att skaffa varsitt annat boende. De bodde ihop ett tag tills min syster kände att det inte fungerade längre och de har nu bestämt sig för att dela upp tiden med dottern på 50%, vilket innebär att min syster på halvtid inte kan bo i lägenheten men har heller inte råd att skaffa något annat. Det är här jag kommer in.
Min syster ser det som en självklarhet att hon ska kunna bo hos mig och min sambo då på obestämd tid tills lägenheten är såld. För att vi är syskon och syskon ska ställa upp för varandra villkorslöst alltid. För mig och min sambo fungerar det dock inte att ha en inneboende så mycket. Vi har trots allt ett eget liv, försöker starta en familj och har egna bestyr. Hon bodde hos oss över en helg och beskrev att hon kände sig som ett spöke här hemma, ovälkommen och att ingen brydde sig om henne och hennes mående. Hon tyckte att jag skulle tagit med henne på våra helgplaner eftersom hon är ensam och ledsen, medan jag tyckte att jag gjort tillräckligt med att erbjuda boende. Jag försökte då föreslå ett upplägg om att hon kan bo här då och då med oss och varva med att bo hos en kompis för att det här ska fungera i längden, och det var då allt gick snett. Hon sa att jag är en usel syster som inte bryr mig om att hennes liv är förstört, att jag bara bryr mig om mina egna känslor och att jag inte vet hur det är att på riktigt vara där för någon annan. Jag är den enda hon har i den här stan och tycker att jag borde bära henne när hon mår dåligt. Det här både sårade mig och gav mig otroligt dåligt samvete.
Jag vill kanske även behöver tillägga att jag och min syster är nära varandra, men jag har alltid varit hennes nummer 1 och hon inte min. Jag har många nära vänner som jag vänder mig till när jag har problem och som jag berättar mina innersta tankar för och som jag umgås med på helger och vardagar. Min syster har inte riktigt någon på det sättet.
Min fråga är: hur löser vi ens där här? Just nu vill min syster inte ens prata med mig och hon tycker jag är usel. Från mitt håll känner jag att hon lägger ett otroligt ansvar på mig utan att vår relation har en grund som stödjer det stora ansvaret, mer än att vi är syskon. Men bara för att man är syskon är väl inte allt villkorslöst?
Jag kan se min del i det hela, jag borde varit mer stöttande de dagar hon bodde här och kanske även mer tydlig. Hon verkar inte se något om stora krav eller fundera på vad man faktiskt kan begära av ett vuxet syskon som också har sambo och ett eget liv.
Vad tycker ni?
