Avundsjuk på mannen?

Hur långt är ett liv? 80 år? 90 år? Arbetslivet? 45 år? Och det här varar kanske i ett par år. Tror man måste sätta det i lite perspektiv. Just NU känns det som att livet springer en förbi och alla andra utvecklas och tar sig framåt medan du står stilla, men det handlar om en begränsad period. Ett par år är inte lång tid sett utifrån en livstid.

Du ska se det som den övergående period det är, som det är nu orkar du ändå inte jobba och umgås med kollegor. Men när barnen är lite större får du se till att det blir din tur, du jobbar och träffar kollegor och han är föräldraledig.

Du får tänka på att mycket av dina känslor beror på hormoner och att du punkt punkt punkt är så höggravid man kan bli. Det är inte konstigt att du känner som du gör, men livet kommer tillbaka, foglossnigen försvinner och du kommer också dricka kaffe med likasinnade igen.

Jag är mitt uppe i föräldraledigheten och avundas också min mans frihet. Å andra sidan har jag något som han inte har. Jag har fått bära mina barn på insidan. De har fått somna till ljudet av MITT hjärta, de har fått ligga på min arm och snuffsa in sig vid min bröstkorg. JAG har fått det där första leendet på morgonen och den där jobbiga lilla pratstunden på kvällen som aldrig tyckts ta slut för bebis ska somna. Det är jag som har fått baka baka liten kaka vid blöjbyte och JAG som har fått lukta min Bebis i nacken till jag själv somnar. Det är värt varenda kaffe och intressant diskussion i världen. Småbarnstiden kommer inte tillbaka. Du behöver inte älska den, men värna den. Kaffestunden kommer tillbaka innan du hinner blinka.