Flytta utanför samhället - är ju redan utanför
Igår var det min födelsedag. Det var hela tolv personer som grattade mig: Min mamma, min ena bror, min svärmor och svärfar, min sambos syster, min sambo, mina två bonusbarn och min biologiska dotter, en kompis, en jobbarkompis samt min morbror. Jag begär inte att alla ska komma ihåg min födelsedag. Men det är klart att det känns.
Tycker det blir tydligare och tydligare hur jag liksom står utanför samhället nästan. Även att jag har jobb och familj och verkar glad så blir mitt liv bara mörkare och mörkare. Alla dagar, precis alla inklusive julafton, nyårsafton, min födelsedag you name it, ser likadana ut. Ingenting sticker ut. Det finns ingen guldkant. I lördags var vi ute och åt på restaurang för att fira min födelsedag. Inte ens sånt är kul längre. Bara jobbigt. Jobbigt med bonusbarn som bråkar eller en 3-åring som måste underhållas även där. Och dagen efter en sådan "enkel" social aktivitet är jag precis slut. Orkar ingenting längre. Har alltid varit trött men nu börjar det bli extremt.
Och så ensamheten på det. Har ingen att prata med och ingen att umgås med. Min sambo har det jobbigt på många sätt och jag vill inte belasta honom ytterligare även om vi pratar ibland. Sedan finns det inte så många andra i min närhet jag kan prata med.
Eftersom det ändå känns som jag är ensam kan jag ju likaväl flytta ut i skogen någonstans utanför samhället. Känslomässigt är jag redan där. Känner inte att jag hör till. Är en känslomänniska som behöver prata mycket och jag önskar så att jag hade någon jag kunde prata med. Men där finns bara kuratorn på BVC, som är bra, men som får betalt för att lyssna på mig...