Hur är relationen med era vuxna barn?

Jättebra med båda,  allt har sin tid.

De blir ju tonåringar emellan.... Säger jag som såväl har en fantastisk 20% av tiden, inte hemma... Utom när han smutsar ner... Och som har glömt vanligt sketet folkvett.....

Oj, du behöver nog redan nu planera för att livet blir annorlunda i princip så fort sonen börjat på högstadiet. Du behöver inte vänta tills han flyttat hemifrån. Massor med saker sker när barnen blir tonåringar. 
Många tonåringar är lika härliga och fina som innan, men de vill mer och mer hänga med kompisar och föräldrar blir lite mindre viktiga (fullt normalt ju), de tröttnar på barnlekar, barnspel och familjefilmer med mamma och pappa. Träning, kompisar och skola upptar nästan all deras vakna tid - och att äta! 

Om du menar allvar med att det kommer bli så jobbigt för dig sen, så kanske du behöver starta någon ny hobby eller gå och prata med någon om strategier, så att du inte upplever att livet blir så tomt sen. 

Vadå, vill de inte sitta hemma med mamsen hela livet? Sluta.

Det där är så olika. Mina har aldrig varit gosa i soffan och sitta nära-grabbar sen 7-8-årsåldern. 
När äldsta flyttade så blev det 60 mil bort direkt. -03:an bor hemma men han vill aldrig umgås och sitta nära finns inte. 
Njut medans du kan. Jag är lite avis på dig. 

97-an försöker jag ringa till varje söndag men glömmer ibland. Han ringer i princip aldrig. Vi sågs i april i fjol när han kom hem en vecka. Nu pluggar han igen och har inte råd att komma hem. Jag har inte haft råd och ledigt nog länge att åka till honom. Det tycker jag är jobbigt. Men finns inte pengarna så....Att fara över lö och sö hinns inte. 

Har döttrar också, en   utomlands så det är sällan vi ses.  Den andra vill inte ha kontakt med någon i familjen.

Det verkar så mysigt att ha dem i närheten men så blir det inte för alla. 

Relationen är alldeles utmärkt men de har sina liv och vi vårt. Så se till att ge honom utrymme och träng dig inte på, särskilt viktigt när han träffat en partner.

Om du bibehåller den relationen genom tonåren och ut i vuxenlivet så finns det goda chanser att ni kommer att ha bra relationer livet ut. Och ge inte upp om han börjar dra sig undan från dig nu under några år framåt.

Jag har en nu 18-årig son, och mellan kanske 13-16 år så var han avig och ville bort, ut från familjen, såg oss som irritationsmoment. På ett helt normalt sätt! Men nu när han är 18 så är han mer med oss igen, men har brutit sig loss från barndomen och barndomsrelationen med oss föräldrar och är mer vuxen i sin relation med oss.

Jag tror att han kommer att se oss som viktiga personer hela sitt liv, att vi är basen för hans trygghet när han ger sig ut i sitt eget liv. Och jag tror att han vet att vi finns här och vill honom väl, alltid. Men vi respekterar och välkomnar att han har sitt eget liv mer och mer, med vänner osv. och snart kommer att lämna hemmet helt. 

Som en manlig vän till mig sa så anser han att det är hans ansvar som förälder att se till att ha en vettig och fungerande relation med sina söner och att det ligger på honom att höra av sig och visa att han fortfarande bryr sig om dem och att han finns där för dem även i vuxen ålder.
Håller med honom helt!

Är själv uppvuxen som familjens utböling och alltid fått klara mig själv och känner att det inte är en förlust att inte ha någon vidare bra kontakt med mina föräldrar.
De har inte brytt sig om mig något nämnvärt hela mitt liv - snart 50, utan de har fokuserat på mina syskon och deras familjer. Då kan de fortsätta med det och jag ser till att vara en närvarande förälder i mina söners liv!

Jag har en 16 åirg dotter och en 12 årig son. Äldsta barnet har flyttat pga skola på annan ort och kommer endast hem på helgerna. 

Vi har barnen till låns .De ska växa upp och stå på egna ben, bli egna individer. Det är då vi föräldrar har gjort ett "bra jobb", om jag får generalisera. 

Jag njuter av tiden som jag har med mina barn. Jag älskar att se dem utvecklas, växa och mogna.