Hur är relationen med era vuxna barn?

Jättebra med båda,  allt har sin tid.

De blir ju tonåringar emellan.... Säger jag som såväl har en fantastisk 20% av tiden, inte hemma... Utom när han smutsar ner... Och som har glömt vanligt sketet folkvett.....

Oj, du behöver nog redan nu planera för att livet blir annorlunda i princip så fort sonen börjat på högstadiet. Du behöver inte vänta tills han flyttat hemifrån. Massor med saker sker när barnen blir tonåringar. 
Många tonåringar är lika härliga och fina som innan, men de vill mer och mer hänga med kompisar och föräldrar blir lite mindre viktiga (fullt normalt ju), de tröttnar på barnlekar, barnspel och familjefilmer med mamma och pappa. Träning, kompisar och skola upptar nästan all deras vakna tid - och att äta! 

Om du menar allvar med att det kommer bli så jobbigt för dig sen, så kanske du behöver starta någon ny hobby eller gå och prata med någon om strategier, så att du inte upplever att livet blir så tomt sen. 

Vadå, vill de inte sitta hemma med mamsen hela livet? Sluta.

Det där är så olika. Mina har aldrig varit gosa i soffan och sitta nära-grabbar sen 7-8-årsåldern. 
När äldsta flyttade så blev det 60 mil bort direkt. -03:an bor hemma men han vill aldrig umgås och sitta nära finns inte. 
Njut medans du kan. Jag är lite avis på dig. 

97-an försöker jag ringa till varje söndag men glömmer ibland. Han ringer i princip aldrig. Vi sågs i april i fjol när han kom hem en vecka. Nu pluggar han igen och har inte råd att komma hem. Jag har inte haft råd och ledigt nog länge att åka till honom. Det tycker jag är jobbigt. Men finns inte pengarna så....Att fara över lö och sö hinns inte. 

Har döttrar också, en   utomlands så det är sällan vi ses.  Den andra vill inte ha kontakt med någon i familjen.

Det verkar så mysigt att ha dem i närheten men så blir det inte för alla. 

Relationen är alldeles utmärkt men de har sina liv och vi vårt. Så se till att ge honom utrymme och träng dig inte på, särskilt viktigt när han träffat en partner.

Om du bibehåller den relationen genom tonåren och ut i vuxenlivet så finns det goda chanser att ni kommer att ha bra relationer livet ut. Och ge inte upp om han börjar dra sig undan från dig nu under några år framåt.

Jag har en nu 18-årig son, och mellan kanske 13-16 år så var han avig och ville bort, ut från familjen, såg oss som irritationsmoment. På ett helt normalt sätt! Men nu när han är 18 så är han mer med oss igen, men har brutit sig loss från barndomen och barndomsrelationen med oss föräldrar och är mer vuxen i sin relation med oss.

Jag tror att han kommer att se oss som viktiga personer hela sitt liv, att vi är basen för hans trygghet när han ger sig ut i sitt eget liv. Och jag tror att han vet att vi finns här och vill honom väl, alltid. Men vi respekterar och välkomnar att han har sitt eget liv mer och mer, med vänner osv. och snart kommer att lämna hemmet helt. 

Som en manlig vän till mig sa så anser han att det är hans ansvar som förälder att se till att ha en vettig och fungerande relation med sina söner och att det ligger på honom att höra av sig och visa att han fortfarande bryr sig om dem och att han finns där för dem även i vuxen ålder.
Håller med honom helt!

Är själv uppvuxen som familjens utböling och alltid fått klara mig själv och känner att det inte är en förlust att inte ha någon vidare bra kontakt med mina föräldrar.
De har inte brytt sig om mig något nämnvärt hela mitt liv - snart 50, utan de har fokuserat på mina syskon och deras familjer. Då kan de fortsätta med det och jag ser till att vara en närvarande förälder i mina söners liv!

Jag har en 16 åirg dotter och en 12 årig son. Äldsta barnet har flyttat pga skola på annan ort och kommer endast hem på helgerna. 

Vi har barnen till låns .De ska växa upp och stå på egna ben, bli egna individer. Det är då vi föräldrar har gjort ett "bra jobb", om jag får generalisera. 

Jag njuter av tiden som jag har med mina barn. Jag älskar att se dem utvecklas, växa och mogna. 

Det stämmer att man har barnen till låns. men har man odlat en god relation under uppväxten så är ju chansen god att barn och föräldrar kommer att vilja umgås och träffas även när barnen är vuxna och så att säga inte "måste" vara med föräldrarna. 

Att vara vuxen och stå på egna ben och vara en egen individ säger ju inget om relationer, alla har behov av relationer och även föräldrarna kan vara goda fina relationer om man vårdar dem. 

Absolut, men man vet aldrig hur relationen blir när barnen är vuxna. Man kan bara göra sitt bästa för att ge den relationen en möjlighet. 

TS sörjer redan idag den tiden när barnet kommer att flytta hemifrån och undrar hur man hanterar det. Att leva i nuet är det bästa man kan göra för ingen kan svara på hur relationen blir i framtiden. Man kan ha den bästa relationen men att ses fysiskt blir svårt för att ungdomen väljer att studera långt bort eller flyttar dit där det finns jobb. Eller så kan ungdomen bo i samma trappuppgång men inte vilja träffas mer än en gång varannan vecka. Sånt kan man aldrig veta på förhand

Nej, det är ju exakt det. Man kan bara göra sitt allra bästa för att bibehålla relationen, och det gäller egentligen alla relationer som inte är tvingande.

Huvudsaken sonens frigörelse från mamman inte störs pga separationsångest hos mamman.

Barnfri, och borde därför inte skriva i tråden, men måste säga att jag blev illa berörd när jag läste om dåliga eller rent av obefintliga relationer med de egna barnen. I vår familj har vi alltid haft god  kontakt, mina sedan länge bortgångna föräldrar besökte jag ofta och ringde dem varje vecka.                                                                                                     Någon hade träffat sin son i april i fjol, alltså inte ens firat jul tillsammans och någons dotter hade sagt upp bekantskapen, sorglig läsning. Man undrar ju vad som har hänt under barnens uppväxt, hur har en sådan schism kunnat uppstå?                                                                                                      Bland alla mina vänner, bekanta och släktingar är den nära kontakten med barn och barnbarn oerhört viktig, så därför blev denna tråd något av ett uppvaknande. Jag förstår att problem av någon art ligger i grunden i vissa av inläggen, det naturliga är att man värnar om sin familj och umgås regelbundet.

Jag tillhör de där nördarna som ringer min mamma varje dag och jag hoppas på en nära kontakt med min son i framtiden - MEN - det är viktigt att leva sitt eget liv och odla sina egna intressen. Min son är också 12 men är redan i det stadiet att kompisar är nummer 1 i hans liv.

Jag försöker forma en relation till honom som vi kan ha kvar när han är vuxen: vi går ut och äter, reser tillsammans mm. Men jag är inte en essentiell del av hans framtid. Hans framtid kommer ju formas med andra människor som han möter där och då utifrån hans egen dröm om livet. Hans fru och barn kommer vara främst i hans liv och det är precis så det ska vara. 

Min syster har två vuxna söner och de träffas ofta, men lever sina egna liv. Det verkar idealiskt. 

Mys i soffan och kramgoa stunder är kanske mer något man får hoppas på med barnbarnen! 

Det var mina exempel du tog upp och tänkte  att det skulle bero på någon schism och/eller uppväxt. 

Det spelar också roll hur barn och vuxna är utspridda i landet och världen,  om man jobbar helg eller inte, varannan helg, vilken ekonomi man har. 
  Jag blev ledsen men det är inte första gången jag ser det här. Ofta läser man att det måste hänt mycket som förklarar varför barn tar avstånd och föräldern vill nog inte inse att felet är hans/hennes och inte barnets. Så är det inte alltid. 

Min pappa var alkis och det gick inte att umgås med honom. Han träffade inte sina barnbarn heller. 
Min mamma har psykisk ohälsa och har aldrig knutit an till sina barnbarn. 

Men mitt fall då;
Mitt ena barn bor i andra änden av landet och har inte råd att resa till mig. Endast ledig helger, som mig och en helg räcker inte. I sommar hade A inte råd att åka hit och jag kunde inte fara under min semester. Vi har god kontakt. Inga schismer. A är 26, jobb och vänner är viktigare än mamma. I julas var jag ledig  annandag, inte för att det var jul utan för att det var en ledig dag. Jobbar i vården.  Över förra julen var A på utlandstjänst så det är två jular vi inte träffats.  Vi har god kontakt. 

Mitt barn B har sagt upp bekantskap med hela familjen som vuxen. Psykisk ohälsa, mycket skuldsatt (även till mig) och har dragit sig undan oss alla. Vi vet inte var   B bor. Jag kan bara vänta på att B vill ha kontakt med mig. Min dörr är öppen och B får flytta till mig men jag bor i en liten by och det är inte lockande. 
Vår familj var helt vanlig, ingen sprit eller våld som jag själv hade som barn. Samma pappa. Båda jobbade, han i ledande position.  Hus och hundar.  25  års äktenskap. Inga hemskheter som förklaring till varför hon inte vill träffa mig. De revolterade inte som tonåringar. Inga bråk utöver det normala. B har rasat som vuxen, missbruk vore inte konstigt men vi vet inte med säkerhet. B:s  handlingar mot oss i familjen är oacceptabelt och tangerar ekonomisk brottslighet. 
Mitt livs största önskan är att B hör av sig. Jag finns här. 
Ett annat barn, C, bor i ett annat europeiskt land och kommer hem en gång om år. C blev kär 
och flyttade.
Barn D, 20 +,  bor hos mig och studerar. 

Om jag varit en djävul under mina barns uppväxt, om vi hade det svårt, mycket bråk osv skulle jag inte skriva och vara ledsen på FL att nåt barn vänt sig från mig. 

(Anonym -97 och -03, mamma). Du har en tung börda, och då tänker jag på barnet som tagit avstånd. Jag förstår att du inte kan sträcka dig längre än att förklara att din dörr står öppen, du kan ju inte helt låta dig dräneras på kraft, kraft och energi som du behöver för den övriga familjen och ditt arbete. Jag antar att din make stöttar dig, och jag antar också att du fått proffshjälp för att bearbeta svårigheterna. Det barn som tagit avstånd får förhoppningsvis samhällsstöd, med boende och försörjning. 

Där vill jag som äldre person infoga att det förmodligen var mycket lättare att vara ung på 60- och 70-talen. Det fanns inte droger i samhället, rökning var förbjuden  och skolk från skolan förekom inte. Jag gick på en privat skola och bodde inackorderad. De vuxna vakade över oss, ofta var de stränga, men jag är så tacksam jag för den kontrollen! Alla unga försöker testa gränser, som tonåring har man dåligt konsekvenstänkande och det kunde gått illa om de vuxna hade varit efterlåtna. Jag försökte smygröka och skolka en gång, men det var ingen idé, man bars tillbaka till lektionssalen. Alla vuxna kände ett ansvar för ungdomar, man kunde faktiskt inte slira iväg. Allt var inte bra förr, men just detta var det. Ordentlig katederundervisning grundade intresset för allmänbildning och vidare studier.

Det barn som inte har råd att hälsa på dig och som inte du heller har pengar att besöka, framstår ändå som ett mindre allvarligt, och snart övergående problem. Det barnet är snart klart med sin utbildning och kommer säkert att sammanstråla med dig då. Kontakten finns ju i alla fall.

Tack för ditt svar. Jo det är tungt och jag är tyvärr ensam i mitt liv. Pappan och jag är skild sedan 8 år.  Han försökte ta sitt liv för tre år sedan och efter det har han inte svarat på mina samtal eller sms men vet att han talar med tre av barnen ibland. 
Min studerande är nu i andra änden av Sverige och ännu längre bort. 
Barn D som bor med mig har två diagnoser så man kan väl säga utan att överdriva; Mitt liv är inte en dans på rosor. Men jag har jobb, bostad, bil, hobby där jag träffar mina vänner. 
Kunde varit värre. 

Håller med om ditt uttalande om att växa upp på -60 och -70. Jag är född 1966.