Min son på 5 år skall utredas

Tjena
Det du beskriver låter väldigt likt våran kille här hemma, när han var kring 5-7 år förutom att våran var väldigt selektiv med maten men blivit mycket bättre nu. 
Jag är bonuspappa och när jag kom in i hans liv förstod jag inte mycket pga av uttalet och vissa ord helt enkelt inte blev rätt. Har fortfarande svårt med att förstå vissa ord. T ex kortväxta är fortfarande bergstroll och spelar ingen roll hur många gånger man rättar. 

Jag upplevde alltid i början att han förstod allt vi förklarade. Älskade att vara själv och rita onaturliga mängder teckningar eller spela piano i timmar men så fyllde han 8 år och det märktes en ganska stor skillnad. Han blev mycket mer okoncentrerad, rastlös, utbrott om det inte blev som han tänkt och det går aldrig att lämna ensam pga stora rädslor. Nu är det här extremt men det gick från en lugn, kreativ kille till motsatsen. 
Vi har varit kontakt med BUP men de verkar ovilliga till en utredning trots remisser? Jag tror de tycker att sptåkstörningen räcker. 

Om ni inte redan har sökt till hällsboskolan så gör det! Guld värt och jag vet inte vad vi skulle gjort utan den 

Du nämner inga orsaker till utredning utan ev koncentrationssvårigheter?

Språkstörning är ju en helt egen störning så att säga, som kan finnas inom ramen för en annan problematik eller för sig självt. Ibland har man bara den ena, ibland har man fler.

Jag har en son som precis börjat förskoleklass nu där man pratar om eventuell ADD i kombination med högfungerande autism (det som tidigare kallades aspergers). Han har också problematik kring mat och har haft sen han var liten. 

Han har inga språkstörningar, har alltid varit väldigt kommunikativ och kontaktsökande vilket förmodligen är anledningen till att hans problematik har kommit upp till ytan så pass sent. Det var inte förrän förra året som man faktiskt kunde se att det här bidrar till utmaningar i hans vardag. Han har lyckats "maskera" det väldigt bra innan eller så har det blivit "mer", jag vet inte.

Men vi har inte fått någon diagnos än utan vi kom överens med BVC och BUP att vi startar höstterminen nu och så får vi se hur det utvecklar sig. Det kanske inte blir några problem alls i år eller ens de första åren i skolan eller så blir det jättejobbigt direkt. Jag känner inte att jag behöver ha en diagnos på mitt barn för sakens skull, jag har själv läst beteendevetenskap så jag kan både tolka och förstå hans behov och beteenden utifrån de situationer som han hamnar i. Både jag och min man kan tydligt se i efterhand varför det blev som det blev när han haft det jobbigt och vi försöker att skapa en vardag som är förutsägbar för att undvika det. Men nu med att han börjar skolan så kommer mer av vardagen att vara i en annan miljö som vi inte kan påverka på samma sätt.

Det som kan vara bra med diagnosen kan ju vara att skolpersonalen och folk i allmänhet kan få en större förståelse för vad man pratar om. Även om det ofta är ett spektrum så "vet" så kan man kanske förstå lite mer hur man behöver bemöta och jobba med en sådan person. 

När man lyssnar på psykologer i poddar och liknande så ska ju diagnosen till i de fall där det innebär ett lidande. Där man har utmaningar som kan göra att man behöver extra stöd eller för att förklara saker. Min son har som sagt inte "lidit" av det här. Men jag kan absolut tänka mig att vi kan behöva söka omvårdnadsersättning från Försäkringskassan i framtiden tex, för att han kanske inte kan hantera att vara på fritids efter skolan. Jag tycker att jag hittat bra info bl.a. här:
Autism (habilitering.se)

Jag har själv en son med svår ADHD och en son med språkstörning, båda vuxna. När det gäller det här med språkstörningen (det var på alla områden) så försvann det nästan av sig självt under låg-och mellanstadiet. Han har inga som helst problem med språk som vuxen.

ADHD - det kan se ganska olika ut. Det viktiga är egentligen att han har bra stöd av er föräldrar och av skolan. Om det inte dyker upp en massa andra problem, så brukar även barn med ADHD klara sig bra. Man får ha lite extra koll i tonåren, så att de inte hittar på något dumt. Men, en bra kontakt med vuxna och lagom med krav - så brukar de klara sig bra också. Sonen hade medicin ifrån 9-års-åldern. Han hade så svår ADHD att han hade behövt det tidigare, men man var så restriktiv med det då. Ifrån att ha assistent eller gå i specialskola kunde han gå i vanlig skola, när han fick medicin.