Anonym (japp) skrev 2023-08-18 06:58:23 följande:
Ja jag gick också in i mig själv. Jag fattar att pappan har rättighet och vill vara med men jag retade mig bara på att han var där snyggt påklädd och fräsch medan jag gick igenom ett rent helvete och skulle "trösta. Helt meningslöst. Bättre med personal som vet vad de gör. Tycker gott han kunnat vänta utanför som det var förr. Han har haft sitt roliga att göra bebisen och sen har han roligt med under förlossningen, kan gå där och småle och hålla på och komma med nån servett på pannan. Kan också äta där emellan, går hur fint som helst. Sedan ska han stå där och hålla barnet med så stolt och man själv är helt färdig. Det är mycket VI nu för tiden: "Vi är gravida" har jag hört. Jag har sagt att "Vi" är gravida den dag du också är med barn och det är du inte. Löjligt uttryck. Vi väntar barn är en korrekt mening. Här kommer det bästa: "Vi har fött barn!". Jaså, det har ni? Det var inte möjligtvis så att HON födde barnet och du stod bredvid och såg på? Irriterande också när sköterskorna får fullt upp med papporna också för att de inte mår bra, för att de mår illa, för att de svimmar! Jag tror det kommer otroligt nog bli så i framtiden att de kommer ta in någon säng så får pappan låtsasföda samtidigt så han riktigt känner och alla andra också runt omkring att han är delaktig och är så duktig så, Det kanske är så redan? Skulle inte förvåna mig. Ska ju vara så "jämlikt" så, till den grad att man inte låtsas om att det är faktiskt kvinnan som blivit gravid, som gått igenom allt och som är den enda som föder också. Förr fick iaf kvinnan credit för det.
Oj snacka om att man kan resonera olika. Min man tyckte det var HEMSKT att maktlös sitta på sidan av och se personen man älskar mest i sådan fruktansvärd smärta. Han sa att det närmast påminde om någon som blir torterad. Och där sitter han och kan inget göra. Jag har känt likadant för honom i situationer där han varit illa däran, och jag varit maktlös.
Sen tillhör jag absolut skaran som inte ville ha honom nära nära, jag ville inte höra peppande ord eller bli pushad. Han satt bredvid på en stol och kände av stämningen, om det var läge för honom att erbjuda något att dricka/äta osv. Så även om jag absolut inte ville ha honom huvud mot huvud vid krystandet, som jag vet andra haft med sina respektive, fyllde han en funktion i att vara en trygghet i en okänd situation. Mellan värkarna kunde jag exempelvis snabbt berätta vad jag ville att han skulle fråga barnmorskan om, så kunde han lösa det. Han satt helt enkelt på sidan av och läste stämningen, och kunde därigenom erbjuda mig det jag behövde när jag behövde det. Helt tyst, inget tjat eller några krav på mig. Han var ett fantastiskt stöd helt enkelt!