Känner aldrig att jag njuter av livet. Har aldrig gjort det och har alltid haft svårt att förstå meningen med att leva. Jag ser den inte. Har precis fått nytt jobb, min första arbetsdag idag och allt känns verkligen hopplöst. Har verkligen sett fram emot detta men nu känns allt totalt jävla skit.
Jag lever bara mitt liv för att jag måste, inte för att jag vill.
Hmm...svårt att svara på. Om du inte hade några som helst hinder - vad tror du skulle kännas roligt i livet? Att resa? Att skapa? Förälskelse? Har du något du är tacksam för? Tycker du om att hjälpa behövande - människor eller djur?
Hmm...svårt att svara på. Om du inte hade några som helst hinder - vad tror du skulle kännas roligt i livet? Att resa? Att skapa? Förälskelse? Har du något du är tacksam för? Tycker du om att hjälpa behövande - människor eller djur?
Livet är ett enda kämpande. Finns inte mycket att glädjas över utan allt handlar om att vara stark och kunna prestera och att ensam är stark. Nu sitter jag här och gått in i väggen p g a det och ser verkligen ingen ljusning. Minnet är som bortblåst, ingen ork till någonting. Ångest är en ständig följeslagare varje dag och natt. Trivs du inte på jobbet eller är det bara att allt känns meningslöst?
Livet är ett enda kämpande. Finns inte mycket att glädjas över utan allt handlar om att vara stark och kunna prestera och att ensam är stark. Nu sitter jag här och gått in i väggen p g a det och ser verkligen ingen ljusning. Minnet är som bortblåst, ingen ork till någonting. Ångest är en ständig följeslagare varje dag och natt. Trivs du inte på jobbet eller är det bara att allt känns meningslöst?
Jag tror att jag förstår. Livet kan verkligen gå upp och ner men samtidigt tror jag att det alltid finns möjlighet att växa, utvecklas och skapa. Kan du förändra något som tynger dig? Har du testat andra sätt att se på saker och ting, exempelvis mindfulness? Kanske kan vara värt att fokusera enbart på djur till en början - hjälpa herrelösa katter, ta hundar på promenad etc? Det går att göra förändringar men det måste börja inifrån. Kram
Här är en till som känner precis likadant.
Lynx123:
Tack för dina ord
Jag vet inte om jag kan ändra på mig, jag har så dålig bild ac hela livet och har haft det så länge
Jag var 9 år när jag började tänka på döden och sedan dess har jag nästan längtat efter att bli gammal och ha den nära.
Jag har mycket att leva för och är inte deprimerad, men livet har bara gett mig bakslag efter bakslag konstant.
Då fort jag tror att nu kan jag andas lite så händer det någonting annat.
Det tar på krafterna och jag har lite ork, försöker hitta glädje i det lilla. Ibland undrar jag varför andra ska drabbas av dödliga sjukdomar och olyckor och inte jag, som ändå inte uppskattar livet på samma sätt?
När jag var 13 började jag tänka att när det blir alldeles för jävligt, då lämnar jag! Men flera år senare så skaffade jag ändå barn och jag kommer aldrig någonsin lämna dem.
Men jag hoppas att en dag kommer det hända något bra som gör att smärtan av alla bakslag försvinner.
Mycket kan påverka: kost, brist på sol, lite sömn, lite rörelse/träning, för mycket nikotin, kaffein. Alla blir uttråkade om de sitter hemma och degar.
Jag kände likadant för något år sedan. Att allt var hopplöst och jag gick på antidepressiva.
Sen kom jag in på min drömutbildning, började äta bättre och promenera varje dag och mår bättre. Jag har dåliga dagar ibland när jag har ångest men då försöker jag hitta på något och sysselsätta mig.