Hur blev det? Man hör/läser ofta om mammor som vill ha döttrar och inte söner, för att söner kommer sluta höra av sig, inte låta en träffa barnbarn så mkt etc.
Hur blev det för er som fick söner - hur är er relation i vuxen ålder?
(undanbeder mig dryga kommentarer på frågan, ni som bara vill vara spydiga kan ju leta upp trådar om detta - finns massor med kvinnor som hävdar att söner kommer göra en mer ensam som äldre.)
Det här var konstigt att läsa, jag upplever precis tvärtom. Jag upplever att många män är väldigt fästa vid sina mammor, måna om att mamma skall vara glad, man måste komma överens med hans mamma, man får inte säga något så mamma blir ledsen, mamma skall inkluderas och mamma skall nog helst flytta in.
Jag tror väldigt få mammor till söner behöver oroa sig för att deras söner skall överge dem, för mamma är det viktigaste i hela världen. Definitivt viktigare än deras fru. Säger frun A) men mamma säger B) så är svaret B) oavsett.
Min son är 26 år i år och bor med sin flickvän ca 8 mil från mig. Både han och flickvännen kommer ofta hem på helgen och även ner till stugan åtminstone nån helg i månaden, ibland flera helger i rad. Vi hörs på sms nästan varje dag. Ibland skickar vi roliga video där vi har exakt samma humor. Vi har en underbar kontakt och jag vet att han älskar sin mamma högt. ( och resten av familjen såklart). Men min ord och vad jag tycker väger högst. Kanske för att jag alltid lyssnat på honom och visat att jag tror på honom alltid. Det har gett resultat 
Min son är 26 år i år och bor med sin flickvän ca 8 mil från mig. Både han och flickvännen kommer ofta hem på helgen och även ner till stugan åtminstone nån helg i månaden, ibland flera helger i rad. Vi hörs på sms nästan varje dag. Ibland skickar vi roliga video där vi har exakt samma humor. Vi har en underbar kontakt och jag vet att han älskar sin mamma högt. ( och resten av familjen såklart). Men min ord och vad jag tycker väger högst. Kanske för att jag alltid lyssnat på honom och visat att jag tror på honom alltid. Det har gett resultat
Har inte själv så stora barn än men..
Min make har nästan dagligen kontakt med sina föräldrar, jag pratar med mina några gånger om året. Min bror har mer kontakt med dem.
Jag har två söner, nu båda giftacsedan flera år, den yngste har barn, den äldre har inga. Båda bor 30-40 mil från oss. Vi har ett samtal i veckan med dem båda, alltid på söndag. En tradition från min familj med söndagssamtal. Dessutom skickar vi bilder till varandra på trädgård, barn och djur. Det kan bli ett extra samtal om det är något de behöver fråga pappa om, då gäller det alltid något om renovering eller annat husrelaterat. I övrigt träffas vi några gånger per år, sommar, skollov, storhelg.
Jag hoppas att vi föräldrar inte är det viktigaste i deras liv.
Har två söner varav den äldre inte bor hemma längre. Ungkarl, så han lever sitt liv och vi pratar nån gång per månad, mer om det är något speciellt. Han har det bra, jag vet att han hör av sig själv om det är viktigt. Ringer jag för ofta svarar han inte. Han är likadan när det är hans pappa som hör av sig.
Tittar jag på mina egna syskon och föräldrar så är vi två män och två kvinnor. Vi är alla vuxna sedan länge, har egna familjer. Relationen till våra föräldrar är bra för alla 4. Vi hörs av via telefon/sms/träffar dem, olika mycket men allt funkar. Det finns också en hel del vuxna barnbarn som hör av sig till de äldre. Eftersom vi är många personer så får mamma och pappa påringning/besök säkert varje vecka men av olika personer.
Vad kul att läsa era svar.
Som mamma till två pojkar själv har det ibland känts tråkigt att läsa alla dessa kommentarer om hur folk inte vill ha söner för att det är dåligt att vara farmor, man inte får kontakt med barnbarnen och sönerna kommer sluta höra av sig och bry sig. Kul att läsa att det inte är en sanning.
Vad kul att läsa era svar.
Som mamma till två pojkar själv har det ibland känts tråkigt att läsa alla dessa kommentarer om hur folk inte vill ha söner för att det är dåligt att vara farmor, man inte får kontakt med barnbarnen och sönerna kommer sluta höra av sig och bry sig. Kul att läsa att det inte är en sanning.
Min egen son är ca 8år och är väldigt kramig och social, vilket bådar gott.
Min man har däremot en ganska svag relation med föräldrarna. Han ringer dem vid jul och födelsedagar, och även då får jag påminna och pusha. Det är inte ovänner, han har bara inte så bra kontakt med dem. Hans syster besöker dem en gång i veckan och har tät och nära kontakt.
Vad kul att läsa era svar.
Som mamma till två pojkar själv har det ibland känts tråkigt att läsa alla dessa kommentarer om hur folk inte vill ha söner för att det är dåligt att vara farmor, man inte får kontakt med barnbarnen och sönerna kommer sluta höra av sig och bry sig. Kul att läsa att det inte är en sanning.