Svåra sambobeslut. Vad anser ni vara rätt??

Vad ska du ha detta till? 

Du skriver att du jobbat med par som behövt hjälp med svåra beslut. Då kan du väl redan sånt här, eller? 

Oavsett vad en handfull personer svarar här (om de orkar, jag orkade inte läsa hela faktiskt)  så är det ju ingen "sanning". Allt handlar om vad det aktuella paret kommer fram till. 

Orkar inte sätta in mig i detaljerna men jag anser att om man är en familj och ämnar att vara ihop resten av livet så delar man på allt. Hans inkomst är hennes inkomst. Har man rimlighet och förnuft så funkar en sån uppdelning.

1) c
2) c
3) a
4) a
5) a

Svårt att säga exakt sådär men han tjänar ju väldigt mycket mer pengar än henne så självklart ska han betala väldigt mycket mer, utan att hon hamnar i underläge vad gäller ägande... Älskar man varandra och har valt att dela sina liv tillsammans så är ju diverse avtal och regler om vem som får vad hit och dit ganska löjligt? 

Mycket text. Jag orkar bara reflektera på situation 1. 

Hur kan ett alternativ med att Kajsa ska betala halva avgift och ränta vara med? Hur ska hon kunna betala det hon är knappt självförsörjande. Hur stort är lånet och avgiften? Frågan hon ska betala hans del av lägenheten som används för firman känns konstig. Hur ska hon ha råd med det? Krävs rummet för att firman ska fungera är hon i behov av det också. Hans inkomster kommer vara helt nödvändiga för bägge om det överhuvudtaget ska gå runt. Att säga nej till rummet är som att skjuta sig själv i foten.

Kajsa behöver inse att hon måste skaffa sig ett normalt betalt jobb annars kan hon inte köpa en så pass dyr lägenhet och stå för sina egna kostnader.

var och en betalar sin del. Behöver han ett extra rum som aldrig används av henne så kan han kanske betala lite mer av avgiften. Men hans lön vs hennes påverkarn på vad det betalar ska inte ha någon påverkan. Vad händer med henne om de separerar eller han dör, blir sjukskriven, hon klarar inte av att bära dessa utgifter själv eller att byta ner sig. Bättre att hon jobbar upp sig på rimlig nivå först innan man drar på sig den typen av kostnadsansvar.

Mycket av det du beskriver styrs ju av lagar och regler så vad paret privat anser är i vissa lägen irrelevant.  Huvudsaken är att det mesta finns dokumenterat och sparat vad avser fakturor, kvitton etc och att paret skriver samboavtal och äktenskapsförord.  

Själv rent privat förstår jag inte alls detta med millimeterrättvisa i kronor och ören, att man äger ett rum var i ett hus etc  , det känns sniket  snålt och cyniskt.  Är man en familj som har för avsikt att leva ihop så lever man under samma ekonomiska förutsättningar och hjälps åt med ekonomi. Det jämnar ut sig i längden. Och ingen vet hur läget ser ut x antal år framåt. Plötsligt blir nån sjukskriven, man måste byta jobb, eventuella barn kan behöva att man går ner i arbetstid etc etc ... då ändras ju förutsättningarna och man måste vara beredd på att tänka om . Så jag tror att man gör sig själv en björntjänst om man stolpar upp en massa ekonomiska regler att förhålla sig till.  Bara se på vilket stök och tjafs det kan bli av en sån enkel sak som att vara mammaledig när ett par plötsligt inser att den tidigare uppdelningen havererar och man fastnar i mitt och ditt och procentsatser istället för att hitta nya vägar att klara ekonomin. 

Allt är ju helt orimligt. Vem tjänas 10 000 på ett jobb? Någon som valt att jobba deltid? Varför ska det var ok om Kajsa drar in så lite, vad gör hon övrig tid? Ska man skaffa sig en dyr bostad så måste ju båda ha en vettig inkomst. Ska man dessutom skaffa barn ihop blir det en massa annat plus och minus i framtiden, vem tar mest vab? Vem tar mest föräldraledigt, vem får minst pensionspoäng osv. Det där extra rummet som Kalle använder till sin firma nu kanske blir barnrum i framtiden och då är det ju bra att de investerat i en lägenhet redan nu. 

så, allt är orimligt. Det ger ingenting att komma med bedömningar här. Det handlar ju om vad de själva är nöjda med. Enklast är väl att de bestämmer sig för om de ska leva ihop och då gifter sig så är det juridiska klart kan man säga. 

Detta par behöver först och främst en lektion i livets hårda skola och inse att främst Kajsas inkomst kommer sätta henne rejält i ekonomiskt beroende av sin partner och att hon aldrig kommer ha råd att separera. 

Dom behöver bo i hyreslägenhet några år först och öka inkomsten så båda har räd att starta upp ett liv i hus på lika villkor och som täcker kostnaden för en separation.  

Du som har jobbat med detta. Anser du de bodelningsregler som finns i Sambolagen och ÄktB är rimliga?

Det är helt orimligt att ha så låg inkomst som "Kajsa".

Jag hade aldrig ens flyttat ihop med en partner som inte har bättre ekonomi än det, och definitivt inte köpt några nya bostäder, så frågan är helt enkelt inte aktuell.

Hela den här frågeställningen och de taffliga exemplen luktar skoluppgift. Någon gör en undersökning för en uppsats. 

Tyvärr kan jag säga att den krassa verkligheten är att en del har 10 000 i inkomst. Det kan vara sjukskivningar och annat i botten som gör det. För alla som undrar. 

Till TS. Sista frågan tänker jag svara på. Har de inte skrivit något så delas det 50/50 när de är gifta oavsett vem som kastat in mest eller minst pengar i boendet. 

Jag orkar inte läsa allt, du borde ha delat upp de olika situationerna i olika inlägg, så hade du nog fått relevanta svar. Men i alla fall:

Jag anser att man ska betala procentuellt utifrån vad man tjänar. D.v.s. i det här fallet ska kvinnan betala 10 procent och mannen 90 procent av räntor och avgifter.

När det sedan gäller andra faktorer - som det där mörkrummet (finns det ens fortfarande med den digitala tekniken - nåja det är OT i den här tråden) - så får man väl se från fall till fall vad som är rimligt. I det här fallet när kvinnan betalar en så liten del ändå, så skulle jag (om jag var hon) inte bråka om det där mörkrummet. Det gör så liten skillnad för henne ändå, räknat i kronor.

Det är ju dessutom så att mannen behöver mörkrummet för att kunna tjäna in sin stora lön - som kvinnan också har stor glädje av. Hon får bland annat bo stort, fint och väldigt billigt p.g.a. hans arbete i mörkrummet! Om rummet hade använts till en hobby som han inte tjänade pengar på, så kanske det skulle ha funnits anledning att räkna av det, typ om det hade varit ett fullt utrustat gym - och kvinnan inte hade använt det alls. 

När ett sambopar går isär, så anser jag att de ska få tillbaka det som de har satsat i bostaden (eller sin "andel" om värdet på bostaden har ökat eller minskat sedan den köptes), och detta oavsett vad som står i sambolagen. Här ska man räkna in både bådas kontantinsatser och bådas amorteringar.

Jag tycker att sambolagen är felaktig på den punkten - att de båda ska få ut hälften var, oavsett hur mycket de satsat. Så ska det bara vara i ett äktenskap anser jag - i äktenskapet har det alltid varit så, att default är att man delar lika, och man vet om det när man skriver under äktenskapskontraktet i kyrkan eller på stadshuset.

Men sambolagen gäller per default, utan att kontrahenterna har skrivit under något avtal, och då blir det helt orimligt att den ena ska kunna få ut i värsta fall flera milljoner av den andras tillgångar. På grund av att paret har köpt en lägenhet för gemensamt bruk, och den ena satsade flera miljoner kronor - och den andra kanske inget. Det är orimligt!

Det är jätteviktigt att vi pratar med våra barn om det här, så att de inte gör det misstaget, och att vi om vi köper en bostad till vårt barn, eller sparar åt honom/henne på ett bosparkonto, skriver ett ordentligt gåvobrev, där det framgår att bostaden/pengarna ska vara enskild egendom, och även att om den säljs så ska "det som kommer i dess ställe" vara enskild egendom. På så sätt kan inte en framtida pojk- eller flickvän lura av vårt barn hälften av de pengarna (vilket skulle vara väldigt surt även för den förälder som har slitit och sparar ihop pengarna). (Om barnet får lägenheten innan han/hon har en partner som ska flytta med in, så är det dock riskfritt - sambolagen gäller bara om lägenheten har köpts för gemensamt bruk. Men det är många som inte känner till den skillnaden.)

Det beror väl på vad paret själva känner blir rätt. Någon fulländad " rättvisa" finns inte.

Själv tänker jag att det är rimligt att Kalle betalar mer. Om de istället båda haft Kajsas inkomster hade de fått bo i en minietta.

De kan slå ihop sina inkomster och därifrån betala sina räkningar. Om de har öengar över tycker jag att Kalle kan få behålla mer för egen del. Samtidigt är det rimligt att Kajsa också har pengar till kläder, glasögon, tandläkaren och träning.

Slår de sina påsar ihop så blir ju Kalle den som i princip försörjer Kajsa eftersom hon får ut så lite. Det gäller att de förstår det och går inför detta med öppna ögon.

Dessvärre blir det nog ofta problem i såna här förhållanden gissar jag. Såna som Kalle känner att hela deras inkomst spenderas av den andra. 

Finns så många andra faktorer som kan styra
Har Kajsa gett upp ett välbetalt jobb och fin karriär för att flytta och bli sambo med Kalle
Är det Kajsa insattser på hemafronten som gör att Kalle kan tjäna alla dess pengar
Är Kajsas lön permanent eller är hon färdigutbildad läkare snart?
Hur hantera eventuella barn och deras boende vid en separation. 

Det hela låter som en av de debatinlägg som brukar dyka upp i trådar om bodelningskonflikter

Exakt samma nick och nästan samma text på Flashback, men där skriver du att det gäller dig och din pojkvän. Inga svar från dig.

Två trådar här på Familjeliv, inga svar från dig. 

 

Var har du detta ifrån? Känner du många sådana högavlönade män, och har de anförtrott dig att de känner så mot sina fruar? Jag känner nämligen inte igen det alls. De flesta högavlönade män brukar vilja ha en hemmafru som sköter barnen och markservicen. Det kan till och med vara så att frun vill yrkesarbeta, men att mannen motsätter sig det. "Det är inte nödvändigt", menar han. Det är ju status att ha en hemmafru och kunna försörja sin familj utan att behöva skicka ut frun att städa trappuppgångar (whatever).

På den nivån - när man har de lönerna - är världen ofta internationell, dessutom. Sveriges inskränkta sosse-feminism-mentalitet har ingen betydelse - man jämför med andra chefer på samma nivå i USA och resten av Europa.