Det värsta känslan jag vet är denna hjärtesorgen
Jag har alltid haft otur med kärleken och ständigt upplevt hjärtesorg. Det verkar som om kärleken aldrig besvaras, vilket har fått mig att känna mig oförmögen att verkligen känna den. Jag har sällan känt den äkta kärleken.
Låt mig börja med min första kärlek. Vi var båda femton år gamla då. Tyvärr varnade hennes kompis mig om att hon bara ville vara min flickvän för att "prova på" hur det är att vara i ett förhållande. Trots det fortsatte jag att dejta henne tills hon gjorde slut och direkt hittade en annan kille.
Det har alltid funnits en annan kille som var mer intressant. För mig själv har jag mestadels haft erfarenhet av fysisk attraktion och sex, men det har aldrig gått djupare och ingen har någonsin nått mig på en känslomässig nivå. De har tyckt om mig, men det har bara handlat om det fysiska och sexuella ? kyssar och mys.
När jag blev intresserad av en annan tjej visade hon ingen intresse alls, och jag gick snabbt vidare.
Jag har oftast blivit förälskad i ögonblicket, men kärleken har aldrig blivit besvarad.
De tjejer som har visat intresse har oftast varit intresserade av det sexuella, men aldrig av att ha en verklig och djupare känslomässig koppling. Ofta har de haft en sexuell relation med mig tills de hittade någon de verkligen tyckte om, bortom det fysiska attraktionen. Det där speciella förhållandet har jag aldrig fått uppleva, men de som har blivit förtjusta i någon annan har direkt upplevt det som jag länge önskat att någon skulle känna för mig.
Min senaste förälskelse kanske var när jag var 24 år. Hon visade intresse, men som vanligt var det bara det fysiska som betydde något. Tills hon träffade en annan man och övergav mig framför ögonen på mig. Jag blev återigen förkrossad och började ifrågasätta varför jag inte kunde uppnå den där speciella emotionella kopplingen.
Sedan fann jag en kompisgrupp. En perfekt kompisgrupp enligt mig. Roligt nog gillade inte en av kvinnorna i gruppen mig från början. Jag var precis det motsatta av vad hon tyckte om, och hon hade starka känslor av ogillande för mig. Men med tiden accepterade hon mig som en vän och till och med erkände att hon inte alls gillade mig från början. Hon gav mig den största komplimangen jag någonsin hört: "du är manlig." Jag kände mig stärkt och tillräcklig. Med tiden började vi retas med varandra, ibland med fysiska beröringar, nästan som tonåringar.
Nyligen insåg jag att jag gillade henne mer än bara som en vän. Jag misstänkte att hon kände likadant, men jag vågade inte agera på det eftersom mitt liv var i kaos med skolan och jobbet. När jag var klar med skolan förlorade jag också jobbet och har även gjort en del misstag, som att plocka pantburkar. Mina hobbyer är inte heller imponerande och jag känner mig ibland som en "trög" person eller ett barn. Jag är självkritisk men också realistisk. Även om jag tycker om mina hobbyer är jag generad över att hon har sett mina verk, eftersom de inte är något speciellt alls.
Det har funnits andra tillfällen där jag också har uppvisat dåliga sidor.
Jag känner att jag har förlorat henne som vän. Som om hon har sagt till sig själv: "Den här mannen är ett fiasko. Vi kan inte vara vänner längre." Kanske beror det på vad hon sa tidigare: "Jag gillade inte dig från början." Kanske har jag omedvetet satt press på mig själv för att hon inte ska ogilla mig igen.
På grund av allt detta "drama" (eller vad man ska kalla det) har jag upptäckt att jag inte längre känner starka känslor. Vare sig det handlar om sex eller förälskelse. Jag har blivit sårad så mycket att jag inte längre längtar efter någonting. Jag trodde verkligen att jag aldrig skulle kunna bli kär igen. En oväntad sak har hänt: jag har börjat bli förälskad i en kvinnlig vän som jag lärt känna under en tid. Vanligtvis blir jag förälskad direkt när jag träffar någon, men den här gången har det hänt efter att vi blivit vänner och umgåtts en tid.
Men som vanligt känns det som om jag har förlorat igen. Hon kanske inte tycker om mig längre (inte ens som vän) och det verkar som om det har dykt upp en kille i hennes liv.
Jag försöker säga till mig själv: "Om hon har hittat en kille så hade det ändå inte fungerat mellan oss."
Men nu sitter jag här, två veckor senare, och sorgen blir allt större. Jag sover dåligt och äter knappt.
Jag är egentligen en känslig man, men jag har oftast låtit bli att visa det och blivit en "känslokall" person. Jag inser att det är en försvarsmekanism, men jag är inte helt känslokall. Känslor finns där, jag tror bara att jag inte vågar känna dem. Och därför blir allt så svårt för mig, och till sist överväldigas jag ändå av starka känslor. Oftast är det sorg, som i det här fallet.
Jag vet att jag borde rycka upp mig, men jag kan inte hjälpa att jag har visat en idiotisk sida av mig själv. Att inte ha ett jobb, plocka pantburkar och agera dumt har inte direkt förbättrat situationen. Ibland kallar jag mig själv dum i huvudet, för det är vad jag känner mig som ? en bokstavlig idiot.
