För oss som inte vill bli gravida!

Jag funderar mest på hur jag ska undvika en graviditet kommande år. Är 40, snart 41, vilket borde minska risken men blev gravid med min minsta som föddes för nån månad sen extremt enkelt på första försöket. Har typ fått lättare att bli gravid med ålder, verkar det som konstigt nog. Då vi är klara med barn pga min ålder vore en till graviditet lite ångest - jag skulle mentalt ha jättesvårt för abort. Min man är yngre så det känns lite sådär att be honom operera sig.  

Tack för att du delar med dig❤️
Jag förstår verkligen din ångest. Jag har alltid varit så orolig över att bli gravid även om jag varit noga med skydd! Jag är bara 27 men efter att ha testat många olika p-medel som inte fungerat så känner jag att sterilisering skulle vara det bästa alternativet för mig, väntar på en tid hos BM för information.
Kanske skulle det vara ett alternativ för dig? Tyvärr är det jättelång kö för oss kvinnor så det kan ju ta år innan det blir genomfört. 

Jag är också orolig för hur min sambo skulle reagera om jag blev gravid. Vi har pratat om det men han säger att vi får ta det som det blir då. Han är dock mycket äldre och hans tid är nog förbi, inte för att göra mig gravid men för att bli pappa. Det är väl en lättnad i sig för mig. 

Det är ju ett alternativ, men med sån kö så hjälper det ju inte. Jag vill helst inte äta hormonella pmedel eftersom jag generellt reagerar extremt mkt på hormonpåslag. Jag är också extremt usel att komma ihåg att ta piller så ppiller vore lönlöst för mig och bara riskabelt.

Det är ju svårt helt klart. Kan förstå om din sambo inte vill bli en allt för gammal pappa med, det är ju precis mitt argument jag har. Skulle man levt till 150, absolut, men någonstans har man ju själv sin gräns för när man känner att småbarnsåren nog är över eller att man känner att msn inte vill starta med det. Din sambo vill inte sterilisera sig då?

Nej, jag förstår. Man vill ju göra det nu på direkten istället för att gå och oroa sig eller må dåligt av sitt p-medel. Jag är också känslig för hormoner då jag lider av ?kronisk? nedstämdhet för jämnan. Så nu är det kondom eller caya-pessar som gäller. Känns inte alls säkert med pessaret med mannen gillar inte kondom så vi får turas om.

Har pratat om att jag vill sterilisera mig med sambon men vill inte fråga honom om han kan göra det. Då vill jag att han ska säga det själv om han är villig att göra det. 

Förstår precis. Det är ju ändå ett ingrepp det rör sig om.

Nej, enkelt är det inte. Vet inte vad jag gjorde om jag blev gravid igen heller, min man är tydlig med att två barn är det han vill ha och orkar med, och för mig kändes 40 som en bra övre gräns att få sista och sen kunna tänka framåt på annat. Däremot är det ju ändå ett steg till att operera sig.

Skulle nog mentalt önskat att jag börjat tidigare med barn så jag hade landat mer mentalt i att jag känt mig klar, nu har vi två tätt och logiken och resonemanget när jag tänker på det är helt glasklart att jag är färdig med graviditeter men känslorna är inte hundra ikapp. Däremot vill jag ju verkligen inte bli gravid igen nu och tvingas ställa mig inför valet att göra abort! 

 

Har alltid varit livrädd för att bli gravid. Aldrig haft oskyddat sex. Men så blev jag gravid för några år sedan, trots p-medel. Usch, vilken ångest! Nu testar jag varannan-var tredje månad att jag inte är gravid (har ingen mens). 

Åhh, fyyfan! Vilken ångest! Får jag fråga vilket p-medel du hade? Inte för att jag ska säga om det var bra eller dåligt val, bara rent nyfiken. Och inget medel är ju 100% så man får komma ihåg att man inte kan rå för om man blir gravid även med p-medel.

Jag testar mig också regelbundet. Har köpt flera paket med RFSU 8-pack så jag kan testa varje månad iaf även om man skulle ha mens, jag litar inte på min egen kropp.

Jag hade kopparspiral. Det som gör mig lite förbannad är att jag tyckte att trådarna hängde längre ner (märkte jag vid tamponginsättning), strax därefter lämnade jag cellprov och passade på att fråga om det var okej. Då säger läkaren/barnmorskan (eller vad hon nu var...) att spiralen satt hur bra som helst. Några veckor senare blev jag gravid och vid läkarbesöket inför aborten så sa läkaren att man inte kan se om spiralen sitter som de ska, man behöver göra ett ultraljud för det. Jag hade ingen aning. Blev riktigt arg på barnmorskan som inte sagt att jag var tvungen att göra ultraljud för att vara säker. 

Är 27 år och har aldrig haft en barnlängtan, och kan helt ärligt inte se ett liv med barn. Är totalt jävla livrädd för att bli gravid och kan inte tänka mig något värre. Har gått i tankarna att sterilisera mig, är det någon som vet hur det fungerar? Är det lång kö? Måste man försvara sig och förklara tusen gånger om varför man inte vill ha barn?

En gammal klasskompis till mig från gymnasiet försvann ett tag ifrån alla sociala medier när hon var 20. Fick på omvägar reda på att hon upptäckt att hon var gravid, i vecka 25. Och hon hade aldrig någonsin pratat om barn, eller att hon hade längtan efter barn. Efter det blev min ångest ännu större, att bli gravid och inte märka något förens det är försent.

En sista fråga, hur hanterar ni svärmödrar som inte riktigt kan acceptera att deras son och partner inte vill ha barn? Hon fick nys om detta och hade då sagt "du får nog se dig om efter en annan flickvän" till min sambo. Orkar liksom inte förklara mig, ska jag ens behöva göra det? Kan inte folk bara inse att barn inte är för alla? 

Trådstartaren här!

Jag är också 27 och har aldrig heller känt att jag vill ha barn. Jag är inte en kapabel morsa helt enkelt pga många anledningar. Jag började tänka på sterilisering när jag var 22 år och känner lika starkt för det idag. Sist jag var på cellprov (som tyvärr visar cellförändringar) så tog jag upp sterilisering för bm och hon kläckte att jag är för ung och inte får göra det ännu fast det är 25 år-gräns. Hon hade noll koll. Nu har jag iaf ringt kvinnohälsan och sagt att jag vill ha ett möte så jag väntar på en tid. Kanske jag kan ta det samtidigt som jag ska in för mina cellförändringar. 

Mina svärföräldrar är nog rätt accepterade över mitt val då min sambo är väldigt mycket äldre än mig så ett barn skulle inte vara lämpligt. Om du är riktigt trött på deras tjat får du dra till med ärftliga åkommor. Jag kommer tex säga att jag inte vill ha barn för att jag har ADD, är högkänslig, har en njursjukdom (polycystisk njursjukdom) som är 50% ärftlig, dystymi, ja alltså listan kan göras lång här. Och sist men inte minst så vill jag inte sätta ett barn till den jävla skitvärld vi lever i. Snart förlorar vi aborträtten, det är krig, svält osv. Vi går ju bakåt istället för framåt.