Barn som är sen i utvecklingen

Hej!

Jag hänger egentligen aldrig här längre, men bestämde mig för att skriva ett inlägg som jag själv sökte efter för många år sen. När min förstfödda flicka var 6 månader så började jag oroa mig för hennes utveckling, jag kämpade så hårt för att få hjälp och jag var så fruktansvärt orolig för henne. Vi fick bara höra att barn utvecklas så olika. Först när hon var 2 år så fick vi träffa den första läkaren som tog oss på allvar och ställde diagnos, hon har en kromosomavvikelse som orsakar svår intellektuell funktonsnedsättning och autism, hon är idag 9 år och har intellektuell likt en 1.5 åring..

Det rådet jag vill ge er som är i samma situation är faktiskt att kämpa inte så hårt, ser du inga fysiska tecken på sjukdom eller att ditt barn på något sätt inte mår bra, så ta det lugnt. Har ditt barn en utvecklingsstörning eller t.ex. autism så kommer det märkas mer med åldern och då kommer det vara lättare att få hjälp. Att man sätter in stöd och hjälp ett år senare påverkar inte särskilt mycket (om nu inte barnet far illa av det, då är det givetvis en helt annan sak)

Mitt kämpande har gjort att småbarnsåren bara blev en fruktansvärd tuff tid som bara är som en dimma i mitt minne, jag mådde så fruktansvärt dåligt! Jag har än idag symtom på den utbrändhet jag fick av detta. och egentligen hade det inte gjort något om jag bara hade försökt lägga oron åt sidan ett tag tills vården såg det jag såg. Lättare sagt än gjort dock! Jag googla ihjäl mig på symtom och olika sätt att träna min dotter istället för att bara försöka vara en vanlig förälder. 

Finns säkert någon som inte håller med det jag skriver, och vet att det blev ett lite rörigt inlägg. Finns det någon i samma sits som jag var då, så får ni gärna skriva till mig <3