HJÄLP! Vad ska jag göra?!

TW, självmordstankar pga separation från bebis, våld osvosv... LÅNG TEXT! Men behöver hjälp, jag orkar inte mer 😭😭

Jag vet inte vad jag ska göra längre.. jag och min sambo har separerat. Vi har ett barn som inte ens är 1 år gammal. Min och sambons relation har varit stormig innan bebis men tyckte ändå att vi hade många roliga/romantiska stunder ihop... MEN det hela har slutat i total katastrof. Min ex sambo spelar ofta dator, och det störde mig inte alls i början, skönt att han har en hobby tänkte jag, typ. Men det hela eskalerade till att han satt där från morgon till kväll, vi gjorde aldrig någonting tillsammans. Han sa att det  var för att han mådde dåligt, och han kunde tänka på annat. Efter något år tillsammans blev jag gravid. I samma veva sjukskrev han sig från jobbet och jag forsatte jobba som vanligt. Under graviditeten började jag känna mig väldigt ensam, då jag shoppade allt till bebis själv och kunde liksom ligga och prata om hur livet skulle bli och be sambon känna på magen, men han kunde inte ens ta av sig hörlurarna för han var 'mitt i ett game'. Upplevde inte att han var speciellt intresserad av vår framtid ihop alls, fast han sa att han var det.Tiden gick och magen växte, så var ordentligt trött efter jobbet. Fick laga all min mat själv, städa, tvätta och förbereda allt för vår bebis.. jag grät av utmattning flera gånger. Men det viktigaste för honom var datorn. I slutet av graviditeten var jag känslosam, så jag och sambon hamnade ofta i diskussioner. Min sambo kunde bli så arg så han puttade ner mig i sängen, men det slutade alltid med att han gick därifrån. Men en dag eskalerade det, och han vile kasta ut mig på gatan. Jag som vägrade gå ut satte mig ner på golvet.. Och det var då jag fick ta emot en spark. Jag blev så chockerad och ledsen. När vårt barn föddes så sökte han hjälp för aggression, men när jag frågade hur det hade gått så menade han på att hans terapeut hade sagt att baserat på vad min sambo berättat, så utövar jag psykisk våld som triggar igång honom. Det ledde till att jag började ifrågasätta  mig själv, gör jag verkligen det?

Under bebis första veckor var bebis farmor och hälsade på, minst två-tre gånger i veckan. Hon sa att hon ville finnas där för oss. Många gånger så höll hon min bebis länge, och tröstade osv. När bebis var någon månad gammal så började hon prata om förlossnings depressioner. Hon frågade mig om jag mår dåligt, vilket jag insisterade att jag inte gjorde, förutom att jag fick göra det mesta själv här hemma. Varpå hon sa ' men du behöver inte ha det perfekt hela tiden!'. Några veckor senare kommer jag hem från ett besök hos min mor (bebis var med pappa). ingen är hemma, och klockan är ca 6 på kvällen. Sambon skriver sedan 'vi är hos min mamma, du behöver avlastning.' Tyckte det var extremt jobbigt att vara ifrån mitt barn, jag hade inte valt det själv!!! hade aldrig sovit utan honom.  När jag vaknar på morgonen ringer soc, då har farmor gjort en anmälan om att jag har legat  och sovit med bebis, och enligt henne så har jag inte matat honom, och bebis har legat och skrikit brevid mig???detta stämmer inte alls, då jag ofta ammade i sängen och sedan somnade vi tillsammans. Soc avskrev anmälan efter ett möte med mig.

En gång så hade vi bråkat och så ringde min sambo henne, och hon kom över och sa att jag skulle åka till psyk. Hon menade på att jag inte mår bra och att jag måste söka hjälp för förlossningdepression. Jag sa att det handlade om sömnbrist för att bebis inte sov så mycket om nätterna. Dem alla insisterade på att jag skulle åka och det gjorde jag tillslut. Efter besöket blev jag ordinerad sömntabletter och läkaren trodde också att det berodde på brist på sömn. BRA tänkte jag, då har vi uteslutit en förossningdepression.  Kort därefter får jag ett sms av en nära vän som frågar om jag mår bra,  och som frågar om jag har en  förlossningspsykos? Min väns kompis mamma jobbar ihop med min sambos mamma, och hon har suttit i fika rummet och sagt att hon måste vara borta från jobbet för att stötta oss,nu när jag har psykos. Men.. jag har ju ingen psykos ens?! blir arg och berättat för sambon. Hennes ursäkt är att hon pratat med chefen endast, för att hen skulle veta varför hon var borta från jobbet. Men jag har aldrig bett om någon hjälp?!! Och jag har aldrig haft en förlossningspsykos??? det är mycket annat med henne också. Efter separationen har hon sagt att jag är en dålig mamma som sätter mitt jobb före mitt barn tydligen.

Den sista våldsamma händelsen var droppen, hennes son ströp mig framför vårt barn, vilket jag berättade för henne, men då sa hon samma sak som min sambo. Att jag triggade honom.

Vad fan kan jag göra nu?! har pratat med soc men dem verkar lita blint på allt farmor säger. Min sambo ochhans mamma har gaddat ihop sig mot mig, och bestämmer när min son  får träffa mig. Dem kan ha ursäkter som 'du har ju jobbat natt, det är oansvarigt att ha ett litet barn då' fast dem VET att jag inte träffat min bebis på över 3 dagar, och längtar ihjäl mig efter honom. Dessutom jobbar jag sovande natt. Tänk om barnets pappa kommer bruka våld mot vår son?  Jag orkar inte mera, jag känner mig så maktlös. Jag vågar inte hämta min son hur som helst heller, då han har rätt att vara med sin pappa. Men jag är ju RÄDD