När man inte kan andas pga ångest

Gud vad jag behöver skriva av mig.
Och kanske är det någon som känner likadant eller har känt likadant.

Hur ska jag börja.
Mitt liv är så fint, jag har ju jobbat så hårt för att ha det här livet.
Men jag får ingen tid för mig själv.
Ingen tid för att andas.

Mitt jobb består av att konstant komma med idéer, vara snabbtänkt och vara bestämd och leda och jag älskar det. Men det känns som jag aldrig får vara bara jag och vila.
Jag är 27 år gammal och varit med om så mycket. Hela tiden varit så stark.
min pappa gick bort när jag var 10. Jag grät inte mycket, mest i ensamhet.
Jag försökte mest vara stark för min mamma medan hon grät framför 10-åriga mig.
?mamma ska inte få se mig gråta. Jag måste vara glad och vara stark för oss?, har jag alltid tänkt.
Samma med 5-åriga jag när jag såg pappa slå min mamma och såg honom dricka alkohol i princip varje dag. ?Jag måste vara glad och stark för mamma!?.
när jag var 14 år hade jag mitt första jobb, jag jobbade så hårt och försökte tjäna pengar till mamma och mig. 
När jag var 19 flyttade jag utomlands för att plugga. 
Där år 2016 var jag med om en terroristattack och såg allting. Såg människor nedskjutna på gatan medan jag sprang för livet. Jag har inte riktigt pratat med någon om det. Ingen har direkt heller frågat mig om det. Även fast jag har så fina bästa vänner och familj.
Jag fortsatte på. Jobbade och pluggade. Avslutade universitetet och nu har jag mitt drömjobb som gör att jag kan försörja min mamma.
men jag är helt slut.
jag drömmer ju om kärlek också, men det finns inte ens i min vildaste fantasi att hinna dejta någon.
denna helgen blev jag förkyld och febrig, vilket aldrig händer. Senast jag var sjuk Var nog för 1 år sen. Så det kändes lite skönt denna helg, att få avboka alla planer och stanna upp lite och bara vila. Men både igår och idag när jag somnade en stund i soffan på eftermiddagen vaknade jag av att min telefon plingade av meddelanden ?hallå är du ok???? ?Hallå ska vi göra något??? ?Hallå???? Massa såna meddelanden och jag kände mig så stressad men sa ju nej. Men sådär är det hela tiden. Jag är helt slut av allt.
och så fort jag säger till min mamma att jag inte mår bra så får jag till svar ?vadå inte bra? Jag då? Du har ett så bra liv?. Som om att jag inte har rätt att må dåligt. Så jag mår bara ännu sämre.
är bara så rädd att snart orkar jag inte mer.