Vad tycker ni om "lillgamla", brådmogna barn och unga?

Kommer detta sluta i att 19-åriga kvinnor  blir "poff" vuxna när de talar med äldre män men annars är de barn till 25? 

Eller att en man på 50 blir 25 när han talar med en kvinna på 20? 

Eller rätt och slätt om åldersskillnad i förhållanden. 

Jag satsar min sista kapsyl på att ts har svaren redo att postas oavsett vilka svar han får. 
Lillgammal och brådmogen är inte samma sak och det har inget med åldersskillnad i ett förhållande att göra. Vilket jag tror tråden kommer handla om. 

Jag har en son som var rätt lillgammal på förskolan. Kunde allt, hade större ordförråd än jämnåriga, ville läsa svårare böcker än jämnåriga osv. Jag tyckte bara det var kul, spännande att han var så vetgirig och hade så lätt för att lära. 

Jag tycker mest synd om barn som är brådmogna, att de hoppar över delar av livet som borde få vara där. Kanske för att jag relaterar till min egen erfarenhet. Livets svårigheter, som jag inte skyddades ifrån i ett missriktat försök från mina föräldrar att inkludera mig, gjorde att jag var mycket mognare än mina jämnåriga. Det gav mig rätt stora sociala problem, främst i mellan- och högstadiet men även tidigare. Passade aldrig in, klasskompisar kunde aldrig förstå mig, och jag var bara udda. När jag var 6-7-8 år och försökte prata med kompisar om saker jag visste trodde de mig aldrig, och deras föräldrar försökte prata bort det. När jag var 12-13 var jag mentalt som 18-åringar och umgicks mycket med dem, men deras miljö var ju inte helt bra för en så ung person. Jag hade lätt att lära och kunde mycket men skolan var ett helvete ändå pga min brådmogenhet så jag skolkade mest och hade bara halvbra betyg ändå. Jag önskar verkligen inte brådmogenhet på mitt eller någon annans barn!

Jag tycker att det är så tveeggat. Dels är det charmerande och trevligt att lära känna dessa intressanta och utmanande brådmogna barn som ofta verkligen sticker ut från normen, och dels kommer det ofta med en bristande social förmåga när det kommer till att umgås med jämnåriga (och i ärlighetens namn så kanske de även brister i samspelet med vuxna, men dessa kan kompensera och styra upp).

Jag tror att dessa barn ofta skulle vinna mer på att få hjälp att öva upp sin sociala smidighet och att bygga upp relationer med jämnåriga, än att uppmuntras att fördjupa sig mer i det akademiska. Alltså, inte att de inte ska få ägna sig åt att läsa avancerade böcker eller räkna före i matten eller vad det nu kan vara, men att man som förälder inte låter detta ske på bekostnad av det sociala. De är bara barn en gång och får bara en chans att ha en barndom - böckerna ger lika mycket om man läser dem över lite längre tid och dessutom kommer de att finnas kvar även om några år.