Min mamma älskar inte mig

Först och främst vill jag ge dig en stor kram. Du har blivit grymt orättvist behandlad och fått en tuff start i livet! Så ska ingen behöva ha det.

Jag tycker du ska ta hjälp av din mamma om hon kan ge den och i den utsträckning du behöver. Sedan tycker jag att du ska försöka bygga upp en ny tillvaro kring andra vänner och bekanta, kollegor mm som kan vara som en familj för dig. Vet inte om du är religiös, men en präst eller diakon har tid att prata och komma med goda råd både i praktiska detaljer om hur saker funkar och om hur man mår inuti.

Beklagar att du varit med om detta. 

Det du behöver nu skulle jag tro är att gå och prata med någon om hur detta påverkar dig idag. Först att du vuxit upp i ett familjehem där du trott att du varit som ett av barnen för att sen bli så totalt sviken av den person du kallat mamma. Sen också för att hantera det att du inte verkar ha haft någon kontakt med din ursprungsfamilj. 

Du behöver helt enkelt bearbeta det hela, både för att hitta din egen styrka, din egen identitet och för att kunna bli hel helt enkelt. 

Önskar att jag bara kunde ge dig en stor bamsekram och säga att du är älskad. 

Jag känner med dig! Alla vill ju ha den där obegränsade kärleken, att man vet att det finns någonstans man kan gå oavsett, där man alltid är älskad. Det blir inte så för alla, och det är en sorg du måste bearbeta. Du har blivit sviken. Sedan får du fundera hur du vill ta dig vidare därifrån.

Jag blev sviken av min biologiska mamma (hon var tydlig med att hon älskade mina syskon mer, och förklade för mig vid flera tillfällen att hon aldrig valt mig som barn om hon kunnat välja, och inte trodde att någon skulle kunna älska mig).

Jag valde länge att bara ha begränsad kontakt med henne, men vi umgås nu en del igen eftersom jag har barn och vill att de ska få träffa sin mormor. Jag har dock aldrig öppnat mitt hjärta för min mamma igen, men hon verkar inte förstå varför, och klagar på att jag är så kylig som person.

Jag vet att hon aldrig kommer att förstå eller erkänna att hon sårat mig, för hon erkänner inte att hon har fel. Hon var bara "ärlig", vilket man ska vara enligt henne. Jag har accepterat det, och håller henne på känslomässigt avstånd, men har funnit kärlek hos min man och barn.

Min enda sorg är att jag HAR svårt att känslomässigt knyta an till folk beroende på alla känslomässiga problem i barndomen. Det är något jag jobbar hårt med, men det är mitt livs sorg. Ett sår som den trasiga relationen med mamma gett mig, som jag försöker läka.

Kan inte säga mer än tack så hemskt mycket för så fina ord. Längesen jag kände att någon förstod mina känslor, det är en sån frihet i det! 

Tack tack för din tid som du tog att skriva. <3

Jag hoppas att du förstår att det är en brist hos henne som gör att hon inte älskar dig, det är inte en brist hos dig.