Rädsla kring dejting

Jag är intresserad av en kille som jag bara pratat med litegrann. 
Vi sågs på en privat större sammankomst hemma hos en gemensam bekant.
Kände att någon tittade på mig. Sedan gick han fram till mig när jag stod i hallen på väg för att gå hem. 
Jag blev lite blyg och tittade i backen, men hade kunnat möta blicken också.
Men det är ångestladdat för mig ibland. 
I alla fall kände tydligt att han var intresserad av mig, men jag blev lite nervös och sa att jag behövde gå hem som ursäkt att gå därifrån.
Sen så tänkte jag att han verkade intressant, tyckte inte det först. Så såg jag honom någon dag efter i ett annat sammanhang och blev väldigt förtjust i honom....
Nu har jag träffat på honom flera gånger men bara växlat något ord med honom och aldrig vågat möta blicken...
Jag har i alla fall märkt att han verkar intresserad, han tittar på mig och försöker få ögonkontakt, han sätter sig i närheten, går förbi så att våra vägar korsas etc.
En del av mig blir väldigt glad, men inom mig så får jag ångest och blir väldigt obekväm.
Jag vill egentligen bara sitta vid hans bord och prata med honom men det funkar inte. För jag får sån ångest så jag vill fly. Jag blir lite arg nästan som försvar.... Jag inte bara undviker ögonkontakt som jag har svårt med ibland annars också men det har blivit mkt bättre.... utan jag typ ser ingenting bara mina egna skor kanske. 
Jag känner mig så rädd, inom mig är det en lite gubbe eller gumma som skakar som inte vill sluta och vara rädd....jag behöver verkligen hjälp med detta....
men det är svårt att prata om.... jag skäms lite, jag är ledsen över det och det kan var jobbigt att visa... 
jag har ju höga krav på mig själv har jag väl börjat inse o svårt att acceptera min rädsla, samtidigt som den finns där och den blir inte bättre av att jag inte vill kännas vid den...  att jag ska klara saker jag inte klarar, eller skämmas för något som jag inte kan rå för...... 
Jag ser alltid så allvarligt på saker också.... allt på blodigt allvar.... när det gäller min egen prestation  i alla fall känns det som...
Är det någon som vet hur man kan bli av med rädslan. Jag vet att det bottnar i saker som hänt i barndomen som jag till mesta del inte minns men jag vet att min pappa är och var otroligt klumpig när det gällde känslor....