Vidi skrev 2023-06-09 08:06:22 följande:
Svar till Ylva 34
vi tänker på samma sätt om det vore tvärtom. ekonomisk självständighet är viktig för ens egen identitet. Sen kan man naturligtvist dela med sig och bjuda Men man ska vara rädd om sina pengar, så tycker vi. Vi skriver inte om några tonåringar här. Båda två är i medelålder. Vi har sett hur vår dotter har jobbat hård i sitt liv för att ha det ekonomiskt bra nu. Han verkar inte ha haft några ekonomiska mål i livet. Men du har rätt när du skriver att man ska vänta och se.
Ja jag håller med där. Samtidigt så händer det hela tiden att folk blir nerkärade i varande som har väldigt olika ekonomiska förutsättningar. Jag vet jag tjänar minst i de relationer jag varit i, är i, och innan känt mig dö dum i det, jobbat mycket extra och så. Det var som så att pojkvännen/fästmannen/äkte maken tog till att "dejta" mig på jobbet istället för att få en glimt av mig. När jag var ihop med en man som tjänade mkt mer pengar brukade han ursäkta sig innan han gav mig någon fin present som hade kostat, för han såg ju hur jag blev. Generad.
Vi gjorde saker som inte kostade så mycket. Jag tänker nu är det fint väder ute att din dotter och han kan säkert sysselsätta sig gratis eller nästan gratis, fina parker, stränder, ta med lite fika hemifrån, hon kan säkert visa honom runt. Det är kanske så att när hon hälsar på honom att det är han och kanske till och med hans familj som bistår med allt det där. Jag känner folk från alla möjliga olika samhällsklasser, bakgrunder, och vissa olika kulturer, och jag har sett väldigt fina egenskaper hos dem där de ekonomiskt sätt inte kan bidra på samma vis, de kompenserar det genom att vara generösa på andra sätt och ha en sammanhållning. Det finns ju trots allt mer att värdera hos någon, särskilt en partner förutom vad de tjänar i månaden. Jag har försökt att lätta upp mig själv där.
De jag sett där omgivningen dömt är de män som kommer från utlandet och bosätter sig här genom giftemål då de får börja från scratch. Vem som får börja från scratch när det är så. Det känns ändå som att ingen ifrågasätter om det är kvinnan som gör det, är min erfarenhet.
Sedan kan jag säga i min släkt, längre bak i tiden, så fanns det inte alls det från kvinnorna att jag på nåt sätt skulle känna mig dum, det fanns många bakåt som var hemmafruar. Det är fortfarande ju så i olika delar av världen. Jag har ju tjänat mindre när yngre men jag kämpade på som in i, precis lika mycket som ngn som tjänade mkt. Mindre välbetalda jobb behöver inte betyda att man sliter mindre, man kan till och med slita mer. Sen har vi alla olika förutsättningar med. jag var bara intresserad att höra vad du, ni tyckte där. Ibland kan det vara så (för mig) att man inte vet varför man reagerar som man gör och då är jag nyfiken på att nysta lite i det och se vad det kan bero på.
Då hon är i medelåldern och varit med om en del och så så tror jag att om hon ser att det barkar iväg för mycket på ett håll, att hon då nyktrar till, men att i detta nuet att för henne är detta inga summor att prata om.
Jag vet de par som är karriärister båda två och visst de har en bra förståelse för varandra men det kan också fungera minst lika bra mellan en karriärist och en som inte har det, bara de är nöjda med hur de har det, tänker jag.
Jag förstår tanken med att man ska vara självständig ekonomiskt, det har jag också alltid strävat efter, ville inte förlita mig på nån, tom när jag var för ung för att arbeta lyckades jag klämma in mig någonstans för för mig var det viktigt, men det kan gå till överdrift med. Jag har fått dämpa mig. Kanske har er dotter blivit trött på ekorrhjulet och kanske är just den här spanske pojkvännen med sin värld och sina värderingar (och även sitt jobb) något hon behöver i kontrast? Jag bara spekulerar såklart.
Ja, ge det tiden an. Det är nog det enda sättet. Försök om ni kan att slappna av och lita på er dotter och att hon har huvudet på skaft eller kommer få det tids nog om något skulle visa sig fel. Man slutar aldrig oroa sig för sina barn. Hör till. Fast man ibland önskar att det inte var så :)