• Nifffran

    Vill ha stöd/hjälp

    Hej!.
    Jag är en 30 årig mamma som födde barn för 3 veckor sedan. Sedan första natten kunde jag inte somna, jag fick insomnia. Dag 5 las jag in på bb med tabletter för att sova. Fick ihop 5 timmar, blev hemskickad. Samma visa hemma när jag skulle prova sova.. det gick bara inte, ångesten och stressen slet sönder mig inifrån. Jag kände mig som världens sämsta mamma. Jag fick remiss till psykiatrin där jag las in. Fick prova en himla massa tabletter. Efter en och en halv vecka skrevs jag ut med några som fungerar någorlunda...
    Jag känner mig så ensam i det här med sömnproblem. Världelös för att jag inte jan sova i samma rum som mitt barn & sambo. Han är föresten världens bästa med stöttning och hjälp!! Men det är ångesten i mig som gör att jag får dåligt samvete för allt som hänt.. kan ni snälla ge mig pepp :( säg att det går över ❤️????

  • Svar på tråden Vill ha stöd/hjälp
  • E1h2dx

    Den första tiden är ju supersvår så det är inte konstigt att du inte kan sova! Jag hade inte så allvarliga problem med sömnen men för mig var det superviktigt att jag hade min bebis hos mig, han sov i ett babynest bredvid mig så jag kunde titta på honom så fort jag var orolig utan att behöva gå upp.

    Försök att inte oroa dig, du är en bra mamma! Ingen är perfekt och du gör ditt bästa utifrån de förutsättningar du har. Snart är denna första tid över du och din bebis får längre nattsömn!  För oss blev mycket efter 6 veckor, sen ännu bättre efter tre mån och sen cirka 6 mån har nästan alla nätter fungerat bra. Så håll ut, du kommer klara det!{#emotions_dlg.flower}

  • Bellzbellz

    Hej TS, 

    Hur har det gått för dig? Jag är  precis samma sits nu, vår bebis är 4 veckor och jag fick också sömnpiller första veckan då jag varit vaken i flera dygn. stressen har avtagit något och jag kan sova utan dem nu, men kommer aldrig till ro med bebis + sambo i samma rum så det vi gör nu är att jag sov själv mellan 22-04 och min sambo mellan 04-10. Det funkar helt okej givet förutsättningarna som är nu men längtar efter ett mer ?normalt? liv och bävar för när sambon mpste börja jobba igen. Kanske ingen tröst men du är (var) inte ensam om att känna såhär <3

Svar på tråden Vill ha stöd/hjälp