Alltså verkligen någon du kände ett så djupt band med, som du kunde se dig spendera ditt liv med. Ni klickade på alla plan men på ett eller annat vis kom livet emellan. Hur lyckades du släppa känslan av att du förlorat den som du var menad för dig? Träffade du någon ny som överglänste den gamla och att det hände då eller vad fick ditt hjärta att sluta känna så? Eller kan man gå runt med känslan resten av livet?
Beklagar... Vem var hon? Jag har känt så ibland och även om det inte helt försvann så har jag accepterat det. Jag tror man kan älska flera lika hårt?
Beklagar... Vem var hon? Jag har känt så ibland och även om det inte helt försvann så har jag accepterat det. Jag tror man kan älska flera lika hårt?
Jag har flera sådana personer i mitt liv. Sådana jag kände så starkt för, som kunde vara rätt men som aldrig blev. Vissa kanske det blev något med för en kort stund, men att tiden inte var rätt.
Jag brukar tänka på de personerna ibland, kanske kan känna något pirr om vi möts trots att det gått många år. Men jag tror inte att det finns en person som är den rätte. Jag tänker mer att det är personer som jag känt stark kemi med. En känsla som jag inte glömmer.
Jag är glad över de härliga känslorna som personerna fick mig att känna. Även om det följt en tuff period då jag har behövt sörja det som aldrig blev och gå vidare.
Jag tänker alltså inte att det handlar om att min partner överglänser de andra, eller att just han var menad för mig. Det kanske finns andra som skulle passa mig lika bra, men det är inget jag behöver ta reda på då jag älskar min partner.
Jag har samma känsla 15 år senare. Ingen kan jämföra sig med det jag känner för honom. Men det kommer aldrig att bli vi tyvärr eftersom han inte tar itu med sina problem och inte kan släppa ner sina murar. Jag hatar honom för det. Egentligen borde jag bryta kontakten för alltid med honom men han är en av mina närmaste vänner.
Jag har levt tillräckligt länge och fått erfara många såna människor och min reflektion såhär efteråt att om det är den rätta så löser man problemen och ser det som en prioritet.
Om man inte kan få varandra var det helt Krasst inte den rätta. Punkt
Att möta den som blir ens partner då är allt så självklart, så enkelt och pusslet passar ihop utan större ansträngning. Det bara flyter på. Man upplever inte uppoffringar och kompromisser som något jobbigt utan man löser det oftast per automatik och med nyfikenhet.
Att man fastnar i gamla kärlekar är för mig att fastna i önskan om vad som kunde ha blivit, att saker och ting fortfarande är som en typ "prinsessdröm". Obesvarade frågor snurrar, man känner sig förvirrad och tar till olika argument för att stanna kvar i förnekelse. Att acceptera att det inte var den rätta är en sanning som gör ont och självklart gör man allt för att inte inse det.
Jag tror att perfektion är självförstörande. Upplevelsen av det kommer att förtas och man behöver uppnå nya nivåer för att uppnå perfektion igen. Romantiska erotiska förhållanden kan vara liknande. De flammar upp och intensitetens låga går inte att upprätthålla så länge. Man ska inte ens sträva efter något sådant om man vill ha något hållbart, eftersom det är så förödande.
Det kan finnas flera den rätte eftersom det finns många människor. Den rätte uppstår i en själv, i ens egna upplevelser. Potential kontra faktiskhet.
Kom ?livet? emellan? Exakt vad menas med det?
Tid och andra relationer har fått minnet av den stora passionerade förälskelsen att blekna. Jag sörjer den inte längre men jag har inte heller känt så för någon igen. It is what it is.
Kom ?livet? emellan? Exakt vad menas med det?
Man släpper det nog aldrig helt, det finns alltid där vilande.
jag har en sådan person i mitt liv, men hen är gift så vill inte agera på det. Tror vi båda känner samma, men så länge vi båda inte är singlar så får det vara. Försöka hålla mig på min kant för att inte ge syre till känslorna.
vi har känt varandra i 20år och jag har känt så här sen vi träffades första gångerna.