Min fasad har blivit för stark
Lång historia men jag ska försöka hålla mig kort.
Jag har bipolär sjukdom som jag insjuknade i då jag var väldigt ung. Så sjukdomen är något jag har kämpat med hela mitt liv i princip. Jag har gått igenom flera överväldigande svåra perioder i mitt liv men även mina bra perioder är fylld med saker jag måste kämpa med. Det är aldrig lätt för mig att leva.
Jag har alltid haft höga krav på mig själv och jag ser självständighet som en dygd. Jag vill absolut inte att någon ska tycka synd om mig. Därför har jag byggt upp en väldigt stark fasad. Min fasad gör att jag kan genomgå en panikattack utan att någon skulle märka av det övht. Jag kan få mina tårar att stanna bakom mina ögon och långt nere i min mage. Jag kan dölja i princip vilken jobbig känsla som helst om det behövs för att inte omgivningen ska märka något.
Trots min sjukdom är jag högfungerande och har alltid varit, förutom i de allra mest överväldigande perioderna. Jag har alltid varit duktig, smart, trevlig osv.
Nu har jag kommit till en punkt i livet då min fasad är så stark att jag inte har kontrollen över den längre. Jag kan inte låta den falla hur mycket jag än försöker. Nu är jag rädd att den riktiga jag har blivit kvävd av fasaden och dött. Jag har hållit min fasad så länge nu och alla runtomkring mig tror att jag mår toppen, att allt är bra, och det är ju så jag vill ha det, det är ju det jag strävat emot. Men ändå känner jag mig rädd. Jag kommer kanske aldrig kunna släppa in någon igen för att jag har stängt ute alla för länge. Jag antar att jag är rädd då det känns som att jag har så mycket jobbiga tankar och känslor nedtryckta så långt det går I magen. Vad händer om det blir fullt? Kommer hela jag att krackelera då? Alltså både fasaden och det lilla som finns kvar av mig, om det nu finns något kvar.
Jag har försökt på olika sätt att få mig själv att gråta när jag är själv, som ett sätt att lätta lite på trycket. Men det går inte längre.
Jag vet inte vad jag vill med den här tråden egentligen. Kanske finns det någon med liknande erfarenhet som kan dela med sig. Jag kräver inte någon på några lösningar, det hade bara varit skönt att prata med någon som förstår hur det känns....eller inte känns kanske man ska säga.
Jag har kontakt via sjukvården men där är det mest läkemedel och dosändringar som disskuteras.