Ångrar så att jag skaffade ett till barn
Vill nog mest skriva av mig. Har ett barn som snart är sex år och heeeelt underbar (och jättejobbig 😉)när hen föddes fick jag en förlossningsdepression, som jag i efterhand kopplar till att hen (och jag) sov så himla dåligt. Med mediciner och sömnträning, som gjorde att hen sov hela nätter från ca 6 månader, tyckte jag efterhand att livet som bebisförälder var mysigt. Från det att hen var två, funderade vi på att skaffa ett till barn, även om jag tyckte till och från att det var pissjobbigt med barn. Treårsåldern var värst och jag hade konstanta tvivel på min föräldraförmåga. I perioder har jag mått jättedåligt, men aldrig att jag ångrade att jag skaffade henom. Mer att jag tridde och kände att det handlade on att jag borde steppa upp, bli bättre som förälder, gå i terapi etc etc och att det jobbiga skulle sluta vara jobbigt bara jag agerade/tänkte/kände annorlunda.Har hela tiden gjort mitt yttersta för henom, men också haft egna intressen och inte haft svårt att komma ifrån.
Var sugen på en till till och från, men kanske mindre mot slutet Eftersom jag hade svårt att bli gravid, blev det till slut mycket fokus på tillblivandet ett barn och inte så mycket på det som skulle komma sen. Tänkte också att ett syskon vore fint. Och ett barn ångrar man ju aldrig! Åren gick och jag blev inte gravid. Till sist blev jag det och för fyra månader föddes min yngsta. Återigen hamnade jag i en depression. Men denna gång mycket djupare. Med rätt medicin o samtalsstöd tycker jag att depressionen är på väg bort. Eftersom jag är så känslig för sömnbrist tar barnens pappa bebisen om natten.
Meeeeen jag kan inte sluta ångra att jag skaffade nummer två, för jag VILL INTE GÅ IGENOM ALLT IGEN. Skrik, sömnlösa nätter, dåligt samvete,leka tråkiga lekar,vabb, gå upp i ottan mm. Jag inser NU att jag egentligen inte tycker OM att ha barn. Och att det alltså inte handlar om att jag ska ändra på mig. Det är mysigt i korta stunder, men det är nog inget för mig. Tror inte att jag är deprimerad längre, utan bara att jag ångrar mitt livs val. Tyvärr känner jag heller ingen större kärlek till bebisen, men Jag ger hen allt hen behöver(så ni kan lägga v med att skriva att det är synd om mina barn, de har det jättebra!) Vill typ inte ha råd eller något, bara skriva av mig.
