Jag får verbala utbrott eller blir självdestruktiv när ångesten är hög
Jag skäms över att erkänna detta men när jag är besviken, känner mig missförstådd eller förbisedd av personer jag står nära, tappar jag det och säger taskiga saker jag alltid ångrar efteråt. Väldigt taskiga saker...Tar jag inte ut det på personer jag står nära kan jag bli självdestruktiv genom att trycka i mig massa skräpmat, dricka mig asfull eller grotta ner mig i suicidtankar. Jag har mycket ångest och försöker hantera den på bra sätt genom bra vanor avseende kost, sömn och motion, vara ute i naturen, ventilera med vänner, lyssna på musik, försöka vara närvarande och landa i acceptans och fokusera på det positiva i livet. Men det är inte alltid det går. Blir enormt triggad av stress, ensamhet och mindervärdeskomplex. Det är nog mindervärdeskomplexet som är den tyngsta vikten att bära nu när jag tänker efter. Det känns ofta som att det jag säger inte är viktigt eller gör någon skillnad. Försöker stärka mig själv genom att påminna mig om att mina tankar inte nödvändigtvis stämmer, att fler kan känna som jag utan att det visas utåt, och att huvudsaken är att jag lyssnar in mig själv. Upplever att jag har olika sidor med diskrepans. Kan vara civiliserad och förnuftig men också gränslös och aggressiv när det slår slint. Tidigare har jag rättfärdigat mitt beteende genom att se det som en produkt av min barndom och olika omständigheter som har aktiverat min överlevnadshjärna, men jag känner att det inte håller som förklaring eller är rättvist gentemot de personer jag trycker ner. Jag inser någonstans att jag själv är problemet och behöver ta ansvar och hitta andra sätt att kanalisera mina känslor på. Någon med liknande problem? Hur gjorde ni för att inte underjaget skulle ta över överjaget i pressade sinnestillstånd?