• Anonym (Semla)

    Jag får verbala utbrott eller blir självdestruktiv när ångesten är hög

    Jag skäms över att erkänna detta men när jag är besviken, känner mig missförstådd eller förbisedd av personer jag står nära, tappar jag det och säger taskiga saker jag alltid ångrar efteråt. Väldigt taskiga saker...Tar jag inte ut det på personer jag står nära kan jag bli självdestruktiv genom att trycka i mig massa skräpmat, dricka mig asfull eller grotta ner mig i suicidtankar. Jag har mycket ångest och försöker hantera den på bra sätt genom bra vanor avseende kost, sömn och motion, vara ute i naturen, ventilera med vänner, lyssna på musik, försöka vara närvarande och landa i acceptans och fokusera på det positiva i livet. Men det är inte alltid det går. Blir enormt triggad av stress, ensamhet och mindervärdeskomplex. Det är nog mindervärdeskomplexet som är den tyngsta vikten att bära nu när jag tänker efter. Det känns ofta som att det jag säger inte är viktigt eller gör någon skillnad. Försöker stärka mig själv genom att påminna mig om att mina tankar inte nödvändigtvis stämmer, att fler kan känna som jag utan att det visas utåt, och att huvudsaken är att jag lyssnar in mig själv. Upplever att jag har olika sidor med diskrepans. Kan vara civiliserad och förnuftig men också gränslös och aggressiv när det slår slint. Tidigare har jag rättfärdigat mitt beteende genom att se det som en produkt av min barndom och olika omständigheter som har aktiverat min överlevnadshjärna, men jag känner att det inte håller som förklaring eller är rättvist gentemot de personer jag trycker ner. Jag inser någonstans att jag själv är problemet och behöver ta ansvar och hitta andra sätt att kanalisera mina känslor på. Någon med liknande problem? Hur gjorde ni för att inte underjaget skulle ta över överjaget i pressade sinnestillstånd?

  • Svar på tråden Jag får verbala utbrott eller blir självdestruktiv när ångesten är hög
  • Fröken Allvar

    Jag känner inte igen mig i att skylla på något särskilt eller att vara verbalt taskig mot människor i min närhet, men däremot känner jag igen att jag har väldigt olika sidor, och alltid har haft det. För mig är det bara så det är, inget jag tror att jag kan ändra på direkt. Det har gjort att jag haft stort tålamod med andra tidigare, eftersom jag har tyckt mig förstå dem.

    För mig hjälper det ganska eller väldigt bra att bilda mig en uppfattning om någon så snabbt som möjligt och hålla distans till de som jag känner mig osäker på i början. I nära relationer är jag, och har alltid varit, extremt rättfram, vilket jag försöker lära mig att inte vara. Istället iakttar jag den andra och hur den fungerar för att på så sätt kunna välja bästa bemötande. Alla mina nära relationer är inte till de enklaste och mest lättsamma människorna man kan ha att göra med, och i takt med att jag själv började fara illa av att anpassa mig efter andras vilja så försöker jag att hitta nya sätt. Det handlar mycket om acceptans för att det är som det är hur galet det än känns, och distans. Hantera den andre, hantera sig själv. Avbryta konflikter, be om ursäkt eller förlåtelse, och ta emot den andres ursäkt eller förlåtelse.

    Många ber aldrig om förlåtelse. Jag tror att det är för att de känner att de behöver sänka garden då, så det är viktigt att själv sänka garden och ta emot. 

    Lär dig be om förlåtelse, lär dig be om ursäkt. Det är A och O. 

  • Anonym (Semla)

    Tack för din delning! Instämmer om förlåtelse, så viktigt. Jag är också rättfram men jobbar på att härbärgera det... 

  • Fröken Allvar

    Jag jobbar också på det, och på att känna igen känslorna i kroppen när det är på gång med frustrationen. Men som du säger blir det värre om man är trött och stressad. Man måste dock kunna ha relationer även som trött och stressad. Tack själv för din trådstart. 

  • Anonym (psykolog)

    du tickar alla boxar för narcissism. är du lik en av dina föräldrar och känner igen ditt beteende i deras? 

  • Fröken Allvar
    Anonym (psykolog) skrev 2023-04-29 17:33:30 följande:

    du tickar alla boxar för narcissism. är du lik en av dina föräldrar och känner igen ditt beteende i deras? 


    Jag är nyfiken på vilka "alla boxar för narcissism" du menar att TS "tickar" . TS säger ju att hen inte vill skylla på sin familj. Det kan i och för sig vara narcissism och manipulation om man säger något sådant men ljuger. Att hen trycker ner sina nära personer kan vara narcissism, men även bero på annat. Det är lite förvirrande att TS säger sig tänka på hälsan men även super ner sig eller trycker i sig skräpmat. Att det är svårt att följa en tankegång som anpassas i stunden gör att man blir manipulerad, det skulle kunna vara narcissism. Hur uppfattade du det? 
  • Anonym (psykolog)

    jag uppfattade det så också men du glömmer den extremt dåliga självkänslan som lyser igenom... klassisk narcissism men antagligen är TS en dold narcissist m.h.t. vilka hon väljer att utöva våld mot

  • Fröken Allvar

    Den här dåliga självkänslan som lyser igenom har jag sett människor skriva om återkommande. Kan du berätta mer om hur du ser den dåliga självkänslan lysa igenom? Är det att supa sig full och äta skräpmat du menar? Något annat? 

  • Anonym (psykolog)

    det saknas en identitet, en tro på sig själv, för att TS vet ej vem han/hon/hen är.. det är det TS försöker förmedla. det är detta som är boven i dramat... men alla exempel är tydliga "handlingar" av en personlighet som är narcissistisk... 

    finns många exempel men "att bli förstådd" "att bli manipulerad". Hen litar inte på någon och tror att alla är som hen.

    Hens ångest är inte av empatiska skäl, det är att hen blottar sig och är medveten om att hen visar sidor som hen inte tycker om, för hen älskar inte sig själv, för det finns ingen där inne. Hen vill älska andra, men det är dem hen misshandlar psykiskt och hen förstår inte varför...

    Hen förstår dock vad hen känner, men kan inte kontrollera sina impulser och känsloreglering - det görs bäst bakom stängda dörrar... då kan iaf hens ångest dämpas av att ingen vet vem hen är samt att andra får bära hens känslor (avlastning)... 

  • Anonym (h)

    Hobbypsykologande= dåligt maskerade elakheter.


     


    Att få utbrott eller vara självdestruktiv är vanligt vid dåligt mående. Man får hålla sig undan människor eller äta lugnande när det är som värst. Hitta tekniker att hantera det.

  • Fröken Allvar
    Anonym (h) skrev 2023-04-29 19:30:48 följande:

    Hobbypsykologande= dåligt maskerade elakheter.


     


    Att få utbrott eller vara självdestruktiv är vanligt vid dåligt mående. Man får hålla sig undan människor eller äta lugnande när det är som värst. Hitta tekniker att hantera det.


    Jag håller med dig, både om att "hobbypsykologande" är knepigt (särskilt när TS inte ens är i tråden just nu!) och det du skrev i andra stycket. 💚
  • Anonym (psykolog)

    bra råd h till TS. Det kommer nog hjälpa i längden. jag säger upp mig och tycker att alla med problematiken ovan kan isolera sig och knapra piller varannan månad. 

  • Anonym (En till hobbypsykolog)
    Anonym (psykolog) skrev 2023-04-29 17:33:30 följande:

    du tickar alla boxar för narcissism. är du lik en av dina föräldrar och känner igen ditt beteende i deras? 


    Tycker snarare det låter som borderline eller ängslig anknytning. 
  • Anonym (Semla)

    Om jag nu är narcissist, är det något en psykolog i samtal skulle kunna berätta för mig eller väljer man att inte göra det? Min relation till begreppet är att jag blev kallad för det som litet barn men sen har den förälder som kallat mig det bett om ursäkt. Jag skulle inte säga att jag alltid tar frustration på min omgivning utan ofta har tålamod, överseende och förmåga att inta flera andras perspektiv. Jag var vag i min beskrivning. Jag tar ut min frustration på min familj på ett dåligt sätt när de inte ser vad jag menar eller fattar. Det är ett ömt sår utifrån missbruk och psykisk ohälsa som präglat min relation till dem. Det är ingen annan person mer än min familj jag reagerar så med, jag har kloka vänner jag brukar vända mig till vid behov och stöd. Jag vill ha stöd med att inte bli så upprörd i relation till familjen och känna behov av att trycka till dem. Stöd i att kunna befinna mig i nuet och inte gå tillbaks till mitt otrygga jag. 

    Jag håller inte med psykologen om att jag saknar identitet och tro på mig själv. Jag ser mig själv ha bra självförtroende med kapacitet att ta mig an saker. Däremot är min självkänsla låg av olika anledningar men jag jobbar på saken. Många känslor hanterar jag med hjälp av andra också, jag söker ofta tröst hos vänner när ångest slår mig och de kan söka stöd hos mig. Tvivlar starkt på att du är psykolog, ditt tänkande är ganska svart och vitt, saknar nyanser, går inte att diagnosticera personer utifrån ord, man behöver relationen och dialogen, förstå sammanhangen, inte skrapa på ytan. Hoppas du är mer utforskande i kontakt med dina klienter innan du bildat dig en uppfattning! Men som sagt, tvek att du är en psykolog

  • Anonym (Vulkan)

    Några tankar på vägen:

    Jag vet inte hur gammal du är, men jag var inte färdig med min barndom förrän vid ca 30, och då fick jag också mer lugn. De värsta utbrotten med urspårat humör kom inte längre, och nu längre fram i livet så är jag betydligt mer stabil, även under stress. Har jobbat fem år på mitt senaste företag och ingen har sett mig flippa humör ännu, trots mycket stress/ hårda deadlines i perioder.

    Jag behövde distans till min familj i början, att flytta hemifrån var som att kunna andas igen. Ett års terapi hjälpte också, och jag bröt med den (skilda) förälder som orsakat mest skada.

    Det må vara att jag fortfarande känner mig ensam ibland, men jag är hellre ensam än i dåligt sällskap med personer som triggar mig, släkt eller ej. Var med personer som får dig att vara ditt bättre jag, och begränsa tiden med de som får dig att må dåligt. Lär dig hålla ut det fåtal timmar som krävs bara, så begär ingen mer. Ha alltid en ursäkt i beredskap om du behöver dra dig tillbaka.

    Men markera om de faktiskt är elaka eller gränslösa. Då kan man lägga på luren, ta sig hem, eller bryta kontakten en tid, om det är så.

    Du är inte dålig, du har bara fått en massa tungt bagage med dig. Och när man bär och släpar så man får skavsår i händerna och ryggen gör ont så blir man arg och sur.

  • Anonym (Eld)
    Anonym (Semla) skrev 2023-04-29 12:16:05 följande:
    Jag får verbala utbrott eller blir självdestruktiv när ångesten är hög

    Jag skäms över att erkänna detta men när jag är besviken, känner mig missförstådd eller förbisedd av personer jag står nära, tappar jag det och säger taskiga saker jag alltid ångrar efteråt. Väldigt taskiga saker...Tar jag inte ut det på personer jag står nära kan jag bli självdestruktiv genom att trycka i mig massa skräpmat, dricka mig asfull eller grotta ner mig i suicidtankar. Jag har mycket ångest och försöker hantera den på bra sätt genom bra vanor avseende kost, sömn och motion, vara ute i naturen, ventilera med vänner, lyssna på musik, försöka vara närvarande och landa i acceptans och fokusera på det positiva i livet. Men det är inte alltid det går. Blir enormt triggad av stress, ensamhet och mindervärdeskomplex. Det är nog mindervärdeskomplexet som är den tyngsta vikten att bära nu när jag tänker efter. Det känns ofta som att det jag säger inte är viktigt eller gör någon skillnad. Försöker stärka mig själv genom att påminna mig om att mina tankar inte nödvändigtvis stämmer, att fler kan känna som jag utan att det visas utåt, och att huvudsaken är att jag lyssnar in mig själv. Upplever att jag har olika sidor med diskrepans. Kan vara civiliserad och förnuftig men också gränslös och aggressiv när det slår slint. Tidigare har jag rättfärdigat mitt beteende genom att se det som en produkt av min barndom och olika omständigheter som har aktiverat min överlevnadshjärna, men jag känner att det inte håller som förklaring eller är rättvist gentemot de personer jag trycker ner. Jag inser någonstans att jag själv är problemet och behöver ta ansvar och hitta andra sätt att kanalisera mina känslor på. Någon med liknande problem? Hur gjorde ni för att inte underjaget skulle ta över överjaget i pressade sinnestillstånd?


    Det där låter väldigt bekant.
Svar på tråden Jag får verbala utbrott eller blir självdestruktiv när ångesten är hög